Sveriges lärarkår har anledning att känna sig lite stressad. Om en dryg månad behöver Skolverket ha alla ansökningar om lärarlegitimationer tillhanda, rapporterade SVT Västnytt i går (29/7). Hittills har 30 000 lärare inte lämnat in någon ansökan. Bland dessa är det många som inte har behörighet för en lärarlegitimation eftersom de saknar lärarexamen från en högskola. Samtidigt är konkurrensen om lärarjobben inte direkt stenhård.
Statistiska centralbyrån beräknar att Sverige kommer att ha en brist på 43 000 lärare år 2020. Kanske hade det varit bättre att fasa in lärarlegitimationen och låtit de lärare som nu undervisar sluppit de nya kraven. Många människor kan trots allt ha en naturlig fallenhet för undervisning. Att försvåra eller rentav förhindra dem att undervisa är inte rätt väg att gå i en tid av lärarbrist.
Det finns olika anledningar till den förutspådda bristen. Många lärare går i pension, samtidigt som tillströmningen till lärarutbildningarna inte är så stor som den borde vara. Även om siffran har ökat under de två senaste två åren är det för tidigt att avgöra om det skett ett trendbrott.
Nyheten att även de med resultatet 0,1 (av maximala 2) poäng på högskoleprovet kommer in på lärarutbildningen är skrämmande. Därför är utbildningsminister Jan Björklunds (FP) besked om att införa en godkändgräns på högskoleprovet välkommen. Detta, tillsammans med ett lämplighetsprov, kan förhoppningsvis vara en del i en strategi för en lärarutbildning som lockar de bästa och mest lämpade studenterna.
Det räcker dock inte att säkerställa mekanismer som garanterar att utbildningen antar duktiga lärarstudenter. Under de senaste åren har röster från olika politiska läger pratat sig varma om hur viktigt det är att lärarnas status ökar och att lärarlönerna höjs. Lönen är en viktig fråga, men frågan om attraktivitet är innefattar mer.
I dag styrs lärarna i stor utsträckning av direktiv och planer fastställda av politiker. Denna modell har visat sig innebära en tung administrativ börda för lärarna. Utbildningsministern har visat ett visst intresse för att ”låta lärarna vara lärare”. Även Miljöpartiet har lyft frågan om minskat pappersarbete och färre dokumentationskrav Det är positivt.
Undervisningen blir inte bättre av att lärarna tvingas ägna sin tid åt att fylla i dokument. Snarare riskerar undervisningens kvalitet att sjunka när allt för mycket energi går åt att dokumentera.
Givetvis måste staten granska skolorna, men inställningen måste vara att lärarna kan sitt jobb bättre än politiker. Först då kommer de riktigt motiverade studenterna söka sig till lärarhögskolan. Införandet av lärarlegitimationen kan vara en god symbolhandling. Reformen har dock genomförts för hastigt, vilket kan leda till lärarbrist. Huvudfokus bör vara att stärka yrkets autonomi. Först då kan lärarna vara lärare, legitimerade eller ej.