Mer än någonting annat skvallrar de uppskruvade reaktionerna på Jan Björklunds skolpolitik om läget i den svenska skolan och den förnekelsekultur som verkar ha varit rådande inom skolsektorn fram till alldeles nyss. Stora resurser har satsats på skolan, men resultaten har inte varit därefter. Det är inte lätt att erkänna misstagen när så många miljarder har plöjts ner i åtgärder som i bästa fall varit återvändsgränder.
Det är därför som kritiken blir så hätsk när Björklund påpekar det uppenbara: Eleverna är i skolan för att lära sig, det är lättare att lära sig om det är tyst i klassrummet och om läraren har en aktiv roll. Detta är dessutom extra viktigt för de elever som inte kan få lika mycket hjälp hemifrån. I brist på bättre argument brukar Björklunds motståndare frammana bilder av kadaverdisciplin och korvstoppning från katedern, gärna med någon hänvisning till utbildningsministerns bakgrund som major.
Reaktionerna på den nya läroplanen för grundskolan som presenterades i går har följt samma mönster. Förutom den helt förutsägbara kritiken har Björklund fått klä skott för att han i förslaget, tvärtemot vad Skolverket föreslår, vill att kristendomen även fortsättningsvis ska ta en större plats i ämnet religionskunskap än de andra världsreligionerna.
Om syftet är att peka på brister i regeringens och Björklunds skolpolitik, är kritik av det här slaget kontraproduktiv. Precis som svensk historia ägnas mer uppmärksamhet på bekostnad av den övriga världshistorien i historieämnet eller att kunskap om svenska städer är viktigare än japanska, går det inte att förbise vilken roll kristendomen har spelat i det svenska samhället. Och detta måste givetvis märkas även i fördelningen ämnestimmarna i religionskunskap. Att försöka påskina att detta skulle vara att ett brott mot religionsfriheten eller ett beställningsjobb från djupt religiösa kristdemokrater är bara löjligt. Den som vill kritisera Björklund bör hitta andra angreppsvinklar.
Detsamma gäller för övrigt resten av den nya läroplanen, vars huvudinriktning nu lite olyckligt hamnar i skuggan av den hastigt uppblossade debatten om religionskunskapens utformning.
Den läroplan för grundskolan som kommer att gälla från och med höstterminen 2011 är ytterligare en del i regeringens ambition att vända svensk skolutveckling. Den senaste byggstenen innehåller färre och tydligare mål och, om riksdagen ger sitt godkännande, betyg från sjätte klass.
Ytterst är det förstås lärarnas insatser som är avgörande. Det arbete som lärarkåren utför i klassrummen kan ingen läroplan ersätta. Regeringens roll blir att genomföra reformer som underlättar för lärarna. Det är detta som Björklund gör. Och det är för den självklara inriktningen på elevernas resultat som han gång på gång kritiseras. Misstänkliggörandet är ett tecken på att han är på rätt väg - men också på att många ansträngningar återstår.