Lars Ohly och splittringens spöke
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Mot varandra står, som alltid, traditionalister och förnyare. Traditionalisterna biter sig fast i de kommunistiska dogmerna och begreppen. Förnyarna vill se en mer frihetlig och odogmatisk vänster.
Denna splittring går igen på flera plan och i en rad frågor. Partiets ordförande Lars Ohly har i det längsta, tjurigt och applåderad av traditionalisterna, framhärdat i att beteckna sig som kommunist — medan förnyarna förefaller vara dödströtta på detta luggslitna begrepp och allt vad det står för.
För en tid sedan presenterades ett s k ekonomiskt politiskt policydokument — ett planekonomins och statssocialismens evangelium, ett sovjetnostalgiskt illusionsmakeri av pinsammaste slag. Gruppledaren för vänsterpartiets riksdagsgrupp Lars Bäckström konstaterade att innehållet i detta papper strider mot allt vad vänsterpartiet försökt åstadkomma under många år av förhandlingar med miljöpartiet och socialdemokraterna.
Sedan det blev bekant att Lars Ohly lämnat den Svensk-kubanska vänskapsföreningen morrade ett antal traditionalister i och utanför partistyrelsen över detta nattsvarta svek mot den kubanska revolutionen.
Vänsterpartiet är alltså ett parti där rågången mellan demokrati och kommunistisk diktatur inte är klar. En tongivande del av partiet, kanske rent av flertalet av dess medlemmar, anser det vara helt förenligt med sin politiska åskådning att solidarisera sig med och försvara den kubanska diktaturen. Och det är för övrigt också den uppfattning som Lars Ohly i det längsta ställde sig bakom. Omvändelsen kom verkligen under galgen och graden av uppriktighet i den kan i högsta grad ifrågasättas.
Nu som tidigare går det alltså inte att tala om en helgjuten demokratisyn inom vänsterpartiet. Det är med detta svajiga parti som socialdemokraterna (och miljöpartiet) samverkat under två mandatperioder — och mänskligt att döma kommer att fortsätta att samverka om inte nästa års val resulterar i en borgerlig valseger.
Visst kan man kritisera ofullkomligheter i den borgerliga alliansens förslag och notera tecken på oenighet mellan partierna. Men jämfört med den rödgröna röran, där alla de tre partierna är eniga om att deras nuvarande samarbete är "tömt på sin kraft" och där det inte ens finns en helt igenom enhetlig demokratisyn, framstår ändå Allians för Sverige som ett vida starkare och mer helgjutet alternativ.
Till denna splittring i fråga om politik och sakfrågor måste också läggas en allt tydligare geografisk splittring. På en rad platser i landet distanserar sig de lokala partiföreningarna från moderpartiet genom att bilda lokala valallianser.
Till oroshärdarna hör bland annat Skåne, Uddevalla, Fagersta, Söderhamn, Gnesta, Södertälje, Katrineholm. Den genomgående bedömningen tycks vara att de lokala partierna riskerar att skadas av den nationella debatten — "återtåget till kommunismen, överbudspolitiken i valplattformen, statssocialismen, hela det köret" — som en av kritikerna uttrycker det.
De närmaste månaderna blir i stor utsträckning avgörande. I januari äger partikongressen rum i Göteborg och framöver skall också partiets listor till de olika valen fastställas. Det är redan känt att flera av förnyarna inte kommer att kandidera för en ny mandatperiod i riksdagen.
Det mesta tyder på att partikongressen blir en seger, låt vara en Pyrrhus-seger, för traditionalisterna.
Och i så fall kan vänsterpartiet mycket väl stå inför en ny sprängning. Det är knappast särskilt troligt att Vägval vänster, förnyarnas paraplyorganisation, rakt av och omedelbart orkar bilda ett nytt parti.
Men möjligen kommer Vägval vänster att spela en samordnande roll om de olika lokala vänstergrupperna enar sig till ett parti under de närmaste åren. Då skulle Sverige få det som nästan alla andra jämförbara länder redan sedan länge har — ett parti till vänster om socialdemokratin som inte längre behöver släpa på ett blytungt kommunistiskt arv.