Förra veckan skrev nio historiker från Uppsala universitet och Linköpings universitet på UNT Debatt (2/1) om hur illa det är ställt med läs- och skrivkunnigheten hos deras studenter. Artikeln har kommenterats flitigt och spridits vidare genom sociala medier.
Uppmärksamheten som artikeln rönt är förståelig. Debattartikeln bekräftar nämligen något som många länge anat, men som få har satt ord på: det går utför med svenska ungdomars läsförståelse.
Det är svårt att avfärda artikelförfattarna. Deras samlade erfarenhet ger visserligen inte samma precisa underlag som en stor kvantitativ undersökning, men den ger en bild av en tendens. De större jämförande undersökningar som finns stödjer historikernas observationer. Den internationella PIRLS-studien mäter fjärdeklassares läsförmåga. Och enligt den har svenska elevers läskunnighet stadigt försämras de senaste tio åren. 2001 presterade svenska elever på topp, men därefter har det blivit sämre.
Förr eller senare kommer en sådan utveckling att märkas också i vår högre utbildning, vilket debattartikeln om bristande läs- och skrivfärdigheter visar. Författarna är tydliga med att det inte handlar om dyslexi, inte heller om att en stigande andel av eleverna har ett annat modersmål än svenska. Det är alls inget fel på studenternas begåvning, egentligen inte heller läshuvud, de har bara inte getts ordentliga verktyg för att ta sig an högre studier under sina tolv år i grundskola och gymnasium. Eller som artikelförfattarna uttrycker det: ”Majoriteten av våra studenter kämpar på – men uppnår inte de resultat de borde utifrån sin begåvning och det arbete som har lagts ner.”
Studenterna har ett så skralt ordförråd att många har svårt att ta till sig kurslitteraturen. Och en ”grund eller direkt felaktig” ordförståelse – uttryck blandas ihop, det är svårt att skilja på svenska och engelska – försvårar skriftliga arbeten.
Hur har det kunnat bli så här? Ansvaret vilar tungt på föräldrar och skola. Föräldrar för att de lämnar över för mycket av ansvaret för sina barns läsning till skolan. Och skolan för att den inte i tillräckligt stor utsträckning förmår stimulera och ställa krav nog för att bidra till en starkare läs- och skrivinlärning. Resultatet ser vi nu: unga vuxna som dels saknar de verktyg som krävs för att kunna ta sig igenom högre studier och det stundande yrkeslivet, dels har gått miste om den litteraturskatt som finns därute.
Lösningen är knappast fler svensklektioner, men väl ett tydligare fokus på läsning, både hemma och i klassrummet. Så krävs förstås också tålamod. Det tar med nödvändighet lång tid att vända en negativ kunskapsutveckling. Och brinnande litteraturintresse uppstår förstås inte heller alltid i en handvändning.