För sin advokat har gärningsmannen Anders Behring Breivik förklarat att målet med angreppet var att lägga grunden för en samhällsförändring. Han vill nu ha en öppen rättegång för att kunna föra ut sina idéer, och hade redan tidigare gjort omfattande förberedelser för att få ut sitt budskap. Blodbadets huvudsyfte var att dra massmedial uppmärksamhet till det 1500 sidor långa manifest som han strax före dådet sände ut över internet.
Våld mot civila för att sprida ett politiskt budskap — det är terrorismens själva idé. Att Breivik är en djupt störd individ kan det inte råda något tvivel om, men han har samtidigt agerat i namn av en ideologi och utformat sin attack för maximal politisk effekt. Vi måste nu neka honom den segern.
Det är nästan omöjligt för ett samhälle att skydda sig mot en ensam, målmedveten fanatiker som går in för att skapa maximal förödelse och är beredd att själv dö på kuppen (i sitt manifest beskrev Breivik sina planer som en ”martyroperation”). För ett fritt samhälle finns i grund och botten bara tre sätt att försvara sig mot detta blinda, hänsynslösa våld.
Det första, och mest uppenbara, är att alltid förbereda sig för det värsta. Polis, stat och regering måste stå redo inför storskaliga attacker och snabbt kunna hantera följderna.
Frågor har rests om den norska polisens reaktionstid efter rapporterna om skottlossning på Utøya: leddes insatsen effektivt, fanns all nödvändig utrustning tillgänglig? Detta kommer att skärskådas i Norge, och det är en debatt som vi bör följa och lära av även i Sverige.
Vår andra försvarslinje är politisk, för terrorismen är till sin natur politisk. Breiviks skrifter och nätinlägg är ett sammelsurium av extremism, med stycken klippta ur exempelvis UNA-bombarens manifest. Men det finns en röd tråd: de viktigaste influenserna kommer från den moderna islamofobiska aktivism som växt fram under 2000-talet. Huvudtemat är Breiviks paranoida vanföreställningar om Europas ”islamisering” genom ”massinvandring”, och vikten av att bekämpa de ”landsförrädare” som står för ”politisk korrekthet”.
Om uttrycken låter bekanta, är det för att exakt samma språk används på mängder av hemsidor och i kommentarsfält och bloggar, även i svensk politik. Mördaren bär ensam ansvaret för sitt brott, men som Daniel Poohl på den antirasistiska organisationen Expo konstaterar, är Breivik politiska åskådning sprungen ur ”en idévärld som lever i bakvattnet av de framgångsrika antimuslimska partierna runt om i Europa”.
Att bekämpa hatets politik, punktera hetspropagandan, och samtidigt bygga ett fritt, rikt och tolerant samhälle där dessa krafter inte kan finna grogrund, är ett svårt och långsiktigt men nödvändigt led i kampen mot det högerextrema våldet.
Vår tredje försvarslinje är den viktigaste av alla, och den är moralisk: att neka terrorismen framgång genom att vägra låta oss skrämmas. Terrorismens våld kan ta människoliv, men dess politiska mål kan aldrig förverkligas utan vår medverkan.
När våldet drabbar oss är det lätt att låta skräcken styra, instinktivt ropa på hämnd och hårdare tag och fly in bakom krav på förbud, censur och övervakningslagar.
Terrorismens själva idé är just detta, att våra panikartade och oöverlagda motreaktioner ska göra den permanenta skada på samhällets fundament som en enskild mördare inte själv kan åstadkomma — för när chocken gått över och sorgen stillats, finns lagarna och den politiska splittringen kvar.
Det är genom att vi vägrar bli skrämda, och vägrar hata, som vi besegrar terrorismen.
Och det kan vi göra. I domkyrkan, med tårarna rinnande nerför kinderna, påminde Norges statsminister Jens Stoltenberg om hur en ung flicka som överlevt massakern på Utøya formulerat dagens uppdrag:
”Om én mann kan vise så mye hat, tenk hvor mye kjærlighet vi alle kan vise sammen.”