Sugen på betald extrasemester? Då kan du ansöka om ett friår. Med dessa två meningar inleds en artikel i gårdagens Expressen. De två stort uppslagna bilderna porträtterar två brett leende kvinnor. En liten faktaruta ger i fyra punkter konkret vägledning till hur det praktiskt går till att ansöka om den extra ledigheten.
Som journalistisk produkt är det inget fel på artikeln. Tvärtom upplyser den på ett sakligt sätt medborgarna om hur en ny politisk reform fungerar.
Felet är i stället att artikeln alls har kunnat skrivas. Medan alla seriösa ekonomer och politiker är överens om att ett av Sveriges - ja, hela Europas - största problem är att alltför få försörjer alltför många ordnar regeringen och stödpartierna så att situationen förvärras. Sett till samhället i stort behöver antalet arbetade timmar alltså öka, inte minska. Viktigast för att åstadkomma detta är att många av dem som av olika anledningar inte arbetar i dag börjar göra det - men de som i dag arbetar kan ju inte samtidigt sluta!
Friåret är inget annat än ren idioti. Ett nollsummespel där ingen vinner.
Fast det kan väl inte stämma? De som tidigare varit arbetslösa och nu får jobb i stället för dem som är lediga måste väl vara vinnare? I teorin, ja. Men i praktiken visar det sig att mer än hälften av friårsvikarierna redan var relativt etablerade på arbetsmarknaden. De hade jobb ändå. Utvärderingar av friårsförsök visar dessutom att friåret inte heller hjälper för att minska sjukskrivningarna.
Fast de som får vara lediga är naturligtvis glada. De leende kvinnorna i Expressen berättar att friåret har varit jättetrevligt, avslappnande, stimulerande, har gett utrymme för läsning och dykkurser och möjlighet att resa för att hälsa på släkt och vänner.
De som får betala för denna lediga lyx är "någon annan", dvs alla de människor som fortsätter att arbeta. Åtminstone 1,5 miljarder kronor av statens - läs skattebetalarnas - pengar kommer nästa år att användas för att 12 000 människor ska få sitt extra semestersug tillfredsställt.
Redan på 1800-talet skrev ekonomen Frederick Bastiat att "staten är den illusion i vilken alla tror sig kunna leva på andras bekostnad". Sällan har denna illusion illustrerats så tydligt.