Låt posten vara post
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Det var inte bara oppositionen, utan även ledamöter från hans eget parti, det konservativt färgade liberaldemokratiska partiet, som röstade emot förslaget att privatisera det japanska postverket. Det är en svår motgång för Koizumi som under hela sin politiska karriär drivit kravet på en postreform.
Privatiseringen av det japanska postverket utgör bara en del av regeringens reformagenda, men är en viktig symbolfråga. Den jättelika myndigheten representerar mycket av det som är snett i den japanska ekonomin. Det japanska undrets tid är sedan länge förbi, och sedan mitten av nittiotalet har tillväxten varit låg eller obefintlig och reformbehovet stort.
Koizumi och delar av liberaldemokraterna anser att blotta storleken på myndigheten — svindlande 300 000 är anställda — gör att den bromsar den ekonomiska utvecklingen. Att sköta postförsändelser — det som normalt förknippas med postväsendet — utgör i dag
bara en liten del av den japanska postens verksamhet. Den driver också världens största bank, och ett av världens största försäkringsbolag. Ungefär 85 procent av alla japaner har sina besparingar i banken.
Denna koloss ville premiärministern stycka upp för att därefter privatisera bank- och försäkringsverksamheten. Sunt förnuft kan tyckas, att låta posten ägna sig åt sin huvuduppgift och lämna resten till den privata finansmarknaden.
Kritiker till förslaget menar däremot att det skulle leda till försämringar och arbetslöshet bland de anställda. Inom liberaldemokraterna har det funnits en rädsla för att det skulle äventyra delar av deras väljarstöd. De japanska postmästarna har en stark ställning på landsbygden och har traditionellt utgjort en betydelsefull väljarbas för partiet.
Japans situation är inte unik. Även om krisen är djup och har pågått länge påminner den om vad som sker och har skett i många västeuropeiska länder, med Tyskland som tydligaste exempel. Det tar lång tid att acceptera att gamla system har nått vägs ände. Och de politiker som ser krisen nalkas vågar inte genomföra nödvändiga förändringar av rädsla för att förlora regeringsmakten. Först med kniven mot strupen kommer reformerna. Då har krisen ofta hunnit bli
så allvarlig att bara riktigt tuffa åtgärder hjälper.