Ledare om Nobelpriset 8/10: IAEA en värdig pristagare
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Men därav följer förstås inte att världssamfundet bara resignerat skall rycka på axlarna och begränsa sig till att hålla tummarna för att allt skall gå bra och att den ultimata katastrofen skall visa sig möjlig att undvika. Det är tvärtom en av världssamfundets viktigaste uppgifter att bjuda motstånd mot en utveckling som driver i väg mot allt fler kärnvapenstater och allt fler kärnvapen. Det gör nämligen en stor, noga taget avgörande, skillnad om vi lever i en värld med få och stabila kärnvapenländer eller i en värld där anarki råder i detta avseende.
Från den synpunkten är det Internationella atomenergiorganet IAEA och dess chef Mohammed ElBaradei högst logiska mottagare av årets fredspris.
På 1950- och 60-talet, under några av det kalla krigets mest djupfrysta år, var katastrofscenarierna i fråga om kärnvapnen legio. Dessa vapen skulle, med något av naturkraftens ofrånkomlighet, spridas till en lång rad länder - och förr snarare än senare komma till användning i en ohygglig sista kraftmätning som skulle utplåna mänskligheten. Det vore lättsinnigt att påstå att faran skulle vara över. I viss mening kan det rent av vara farligare i ett läge när hotet blivit mer diffust utan att försvinna. Risken är då att engagemang och vaksamhet slappnar.
Men att faran ändå inte alls känns lika påträngande som under det kalla kriget måste rimligen till inte oväsentlig del bero på bland annat IAEA:s ihärdiga arbete under decenniernas lopp. Med det konstaterandet är det också sagt att organisationen och dess generaldirektör är värdiga pristagare.
IAEA har av tradition två arbetsuppgifter. Utöver att verka för att förhindra spridning och användande av kärnvapen skall IAEA också främja fredligt utnyttjande av kärn-energi. När fossila bränslen, som bidrar till växthuseffekten med därav följande hotande och till sina konsekvenser oöverskådliga klimatförändringar, dominerar i den globala enegibalansen är naturligtvis IAEA:s arbete för att främja den fredliga användningen av kärnenergin en miljöinsats av stor betydelse. Därför är den snåla kommentaren från miljöorganisationen Greenpeace till valet av fredspristagare paradoxal, om än inte direkt oväntad.
Men tyngdpunkten i arbetet ligger på kärnvapnen, och det är naturligtvis det perspektivet som de flesta kommentarerna till fredspriset speglar. En tolkning, förvisso nära till hands liggande, är att se priset som en revansch för IAEA och en knäpp på näsan åt president Bush och premiärminister Blair. De borde, är det underförstådda budskapet, ha låtit IAEA:s vapeninspektörer arbeta längre på plats i Irak och inte så tvärsäkert avvisa de allt fler tecken som tydde på att Irak trots allt inte hade massförstörelsevapen. Mer diplomati och mindre militära maktmedel skulle då vara det budskap som Nobelkommittén vill förmedla till världens ledare.
Om detta skall vara en generell, i framtiden alltid tillämpad, rekommendation innebär det dock att man går från den ena ytterligheten till den andra i fråga om fyrkantig analys. Även den som helst hade sett att vapeninspektörerna hade fått fortsätta betydligt längre i Irak än vad som blev fallet måste rimligen inse att ett viktigt komplement i det diplomatiska spelet gentemot motspänstiga diktaturer är att det ligger ett trovärdigt militärt hot i botten.
EU:s problem med Iran och detta lands kärnfysiska program bär syn för sägen. Under hela året har de tre stora i EU - Storbritannien, Frankrike och Tyskland - arbetat intensivt med diplomatiska medel för att nå någon form av uppgörelse, men utan att lyckas. Det är uppenbart att inte heller diplomati alltid är ett universalmedel.
Det avgörande i kampen för att så mycket som möjligt begränsa spridning och användning av kärnvapen är att det finns en stark och enad vilja mellan aktörerna. Utan en enad politisk uppbackning blir IAEA:s insatser på fältet hängande i luften.