Regeringen reste på torsdagen till World Economic Forum (WEF) i Davos för att slå sig för bröstet. Enligt Fredrik Reinfeldt, Carl Bildt, Anders Borg och Gunilla Carlsson på DN Debatt ska världen nu få ta del av ”det nordiska undret”, länderna som går mot strömmen.
Det är en något överdriven bild som ges av seminariet med fyra nordiska statsministrar samt Finlands president Tarja Halonen vid 14.30 på fredagen. Det kallas ”en central programpunkt”, men är en av totalt flera hundra i Davos och en av tio som konkurrerar om uppmärksamheten just vid den tidpunkten.
Därmed inte sagt att omvärlden är ointresserad, eller att den borde vara det. Finanskrisens efterverkningar är det centrala temat på WEF. Tillväxtländernas framfart och västländernas problem är det alla talar om, den nya världsbild som växer fram och som vi måste lära oss att förstå och hantera. Det nordiska exemplet, särskilt Sveriges och Finlands, är då som gjort för att inge hopp om att tillbakagången i väst inte sker som en naturlag.
Som ministrarna klädsamt nog påpekar är inte Sveriges framgångar bara den sittande regeringens förtjänst. Sverige hade sin ekonomiska bubbla för 20 år sedan, därefter en betydligt djupare kris än omvärlden. Förändringarna som gjordes då, bland annat införandet av budgetdisciplin och ett nytt pensionssystem, gav en hållbar ram som också hjälpt oss genom den nuvarande krisen.
Alliansregeringen har dock förvaltat arvet mycket väl. Fällorna har varit många de senaste åren. Att inte avvika från linjerna i sin politik när mångtusenden sägs upp i industrin, eller när opinionsläget är allt annat än muntert, har krävt iskyla. Finansminister Anders Borg får det mesta av berömmet för den svenska ekonomin: ”En tigerekonomi”, enligt Ungerns finansminister. ”Stark som Pippi Långstrump”, enligt OECD.
Världens ledare, eller åtminstone 35 av dem (över 100 länder är representerade) samlas nu åter i WEF för att försöka göra skillnad. Det blir alltmer uppenbart att världen söker efter ett forum där de stora frågorna (den ekonomiska krisen och klimatfrågan hör intimt ihop) kan avgöras. Men konkreta resultat från Davos brukar, precis som från FN:s klimatmöten, vara magra.
Frankrikes president Nicolas Sarkozy påpekade i sitt inledningstal att 1900-talets murar finns kvar och påverkar beslutsförmågan. Behovet av samarbete är uppenbart och viktigare än någonsin tidigare, men de försök som görs att närma sig svåra frågor är tafatta och leder ingen vart. Han satte sitt hopp till G 20, världens tjugo största ekonomier.
Varje nytt möte, varje samling av världens länder, leder en liten bit framåt, men det går inte fort nog. G 100+ (klimatmötet och WEF), G 20, G 8 eller G 2 (USA och Kina) spelar mindre roll. Bara det inte blir G 0, som nationalekonomen Nouriel Roubini uppgivet kallat försöken till globalt enande.