Trots att Baathpartiet och president Bashar al-Assad utåt predikar sekulär arabnationalism, är Syrien ett djupt splittrat land. Samhället präglas av infekterade religiösa klyftor mellan den sunnimuslimska majoriteten och olika minoriteter, varav en, alawiterna, dominerar de ökänt brutala säkerhetstjänsterna. Dessa spänningar vilar strax under ytan och höjer insatserna för alla inblandade. Därför är det så svårt att tänka sig en lösning som den i Egypten och Tunisien, där armén kunde offra diktatorn utan att själv riskera sin position. Här sitter säkerhetscheferna och presidenten i samma båt.
Så länge han kunde framstå som reforminriktad förnyare, i början av sitt presidentskap, tycktes Bashar al-Assad åtnjuta brett stöd, så diktator han var. Men i takt med att åren gått och nästan inget hänt, har han allt mer börjat framstå som en del av problemet, snarare än som någon som kan bidra till en lösning. Många syrier verkar fortfarande acceptera hans styre, främst i brist på alternativ, men landet är i desperat behov av politisk frihet och ekonomiska reformer — med eller utan Bashar.
Hela Syrien hade därför spänt väntat på presidentens tal i onsdags eftermiddag. I flera dagar hade hans talespersoner frestat med kommande reformer, och många såg ett djärvt utspel där presidenten själv inledde förändringen som den bästa chansen att avstyra blodiga konfrontationer efter fredagsbönen i morgon.
Men talet blev en gruvlig besvikelse. Iscensättningen bjöd på det allra sämsta ur diktaturens repertoar: devota parlamentsledamöter som hela tiden avbröt talet med applåder och hyllningsrop. ”Arabvärlden är för liten för dig, herr president”, skrek en av ledamöterna, ”du måste leda hela världen!”
Ännu värre var det som inte sades. Trots att hans rådgivare höjt förväntningarna till max, gav Bashar inga konkreta besked — sade bara att de önskade reformerna hade varit på gång sedan 2005, men vägrade ge detaljer och datum.
”Vi hade väntat oss att han skulle häva undantagstillståndet, ge oss en lag om politiska partier, en medielag, frisläppa fångar och låta flyktingar återvända utan förföljelser från säkerhetstjänsterna”, säger den syriske dissidenten Naser al-Ghazali till UNT. ”Men vad som lades fram var löften, inte reformer, det var bara ett försök att lindra protesterna. Vi behöver frihet, inte bedövningsmedel!”
Abdulbaset Sieda, syrisk-kurdisk författare som bor i Uppsala, håller med. ”Han lovade ingenting”, konstaterar Sieda dystert. Nu tror han att det blivit ännu svårare än förut att få med regeringen på en konstruktiv reformprocess, och därför ”kommer upproret att växa och växa”. I förlängningen finns risk för fruktansvärda konfrontationer.
Det blodet är i så fall på Bashar al-Assads händer.