Men ledarens uppgift är uppenbar redan från början: att stötta sina medarbetare och att utstråla trygghet inför folket. Katastrofen i Sydostasien har tydligt visat att i Sverige vilar ansvaret för krishantering hos en mängd olika myndigheter och organisationer. Den enda samordningsfunktionen finns egentligen hos statsrådsberedningen och statsministern, Göran Persson.
Att det dröjde länge innan utrikesminister Laila Freivalds förstod omfattningen av katastrofen och hur den hade drabbat svenskar i området har stått klart länge. Hon har också själv erkänt senfärdigheten, senast i tv-programmet Agenda i onsdags. Trots att den svenske ambassadören i Thailand, Jonas Hafström, redan samma dag som flodvågen skapade förödelsen hade rapporterat till UD dröjde det två dagar innan Laila Freivalds visade någon form av handlingskraft - genom att sätta sig på ett plan till Phuket. Då var det för sent. Bilden av att utrikesdepartementet och regeringen inte hade kontroll över situationen hade redan blivit etablerad.
Men det går inte enbart att lasta Laila Freivalds för detta. I extrema krissituationer som denna måste statsministern själv ta kommandot. Behovet blir inte mindre när utrikesministern inte visar sig vara uppgiften mogen - tvärtom. Ändå präglades Göran Perssons uttalanden de första dygnen efter katastrofen av en önskan att distansera sig från ansvaret.
Enskilda tjänstemän inom utrikesdepartementet blir knappast stöttade av att statsministern redan på måndagen, dagen efter katastrofen, säger att "det som UD har presterat i det avseendet med telefonnummer och växeln är inte väl skött".
Samtidigt som statsministern talar om behovet av nationell samling drar han sig alltså inte för att kritisera ett helt departement inom sin egen regering - och indirekt alla som där arbetar med att efter bästa förmåga hantera situationen.
Ännu på onsdagen har statsministern inte fått grepp över situationen. En reporter frågar på presskonferensen varför Sverige inte har bett om hjälp från USA eller Australien när det gäller transporter. Tystnaden är talande. Ingen har uppenbarligen tänkt tanken. Ingen kan heller begära att regeringen ska tänka på allt.
Men i stället för att själv ta kommandot och åtminstone ge sken av att ha situationen under kontroll låter statsministern kabinetts-sekreteraren Hans Dahlgren svara. Underhuggaren från UD får alltså ta smällen.
På torsdagens presskonferens, nästan fem dygn efter katastrofen, är allt annorlunda. Göran Persson utstrålar säkerhet och lugn och tar kommandot på ett självklart sett. Det är utmärkt - men flera dagar för sent. När det verkligen gällde kändes det stundtals som att Sverige stod utan ledning.