Leijonborgs nya berättelse
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Vid landsmötet i Göteborg, som inleddes i går, möter Lars Leijonborg följaktligen sitt parti som den starke och oomstridde partiledaren.
Vad var det egentligen som hände i valrörelsen 2002? Hade decennier av idogt liberalt missionerande plötsligt burit osannolikt rik frukt? Nej, sanningen var att folkpartiet med sitt integrationsprogram — med krav på kunskaper i svenska som förutsättning för medborgarskap som känsloladdad profilfråga — råkade slå an en folklig sträng.
Från politiska motståndare, som normalt sällan visat annat än förakt eller i varje fall likgiltighet för liberalismen, stod gråterskorna på rad med krokodiltårarna sprutande över vad som beskrevs som folkpartiets populistiska svek mot liberalismens eviga värden.
Folkpartiet anklagades både för lättköpt populism och för att ha degenererat till en kärv kravmaskin — hur nu dessa båda anklagelser samtidigt kan gå ihop.
Men även den som genomskådar just denna genomskinliga retorik har på några punkter haft anledning att se med oro på delar av folkpartiets nya inriktning. Ibland tycks lockelsen efter de rubriker som blir följden av tuffa formuleringar och skarpa ställningstaganden helt överskugga behovet av att ta hänsyn också till nyanser och komplikationer.
Och folkpartiets fatala feltramp när statsministern förra året började fiska i grumliga vatten med sitt skamliga tal om så kallad social turism från de nya EU-länderna antyder onekligen att de liberala ideologiska reflexerna inte alltid varit i bästa skick ens hos Sveriges liberala parti.
Någon sådan, eller likartad, kritik finns det ingen anledning att rikta efter Lars Leijonborgs landsmötestal i går. Det var ett helgjutet tal där de utmaningar som liberalismen står inför i "turboglobaliseringens" tid bestods en både målande, pedagogisk och intellektuellt övertygande analys.
Inte så att Leijonborg levererade färdiga detaljlösningar på hur Sverige ska möta följderna av den mycket snabba ekonomiska utveckling som nu sker i länder som Kina och Indien, och som redan påverkar den övriga världen kraftigt — och rimligen kommer att fortsätta att göra det under överskådlig tid.
Men däremot kunde han med färska intryck från en resa till Kina och Indien i bagaget övertygande visa hur stora dessa frågor är och hur närmast livsnödvändigt det är att det svenska politiska systemet tar den på allvar — och det illa kvickt.
För vi lever redan mitt uppe i denna utveckling. Å ena sidan billigare kläder och skor, men också ökade priser på olja och råvaror på grund av kraftig produktionsökning. Å andra sidan försvinner svenska jobb till låglöneländer, där människorna är beredda att arbeta mer, ofta mycket mer, för en femtedel eller en tiondel av svenska löner.
Hur ska Sverige klara den konkurrensen?
Inte genom att konkurrera med låga löner och inte heller genom att slakta våra välfärdssystem. Det är inga socialliberala lösningar.
Svaret, ofrånkomligen vagt på detta stadium, är i stället utbildning och flit. Dagens utmaning ska, paradoxalt nog, mötas på samma sätt som utmaningen i mitten av 1800-talet, dåtidens stora globala ekonomiska omställning. Antalet arbetade timmar måste öka punkt. Sjukförsäkringen måste stramas upp. Sverige har lägre andel företagare än andra jämförbara länder. Företagare och entreprenörer måste stimuleras och uppmuntras, inte betraktas som potentiella fifflare.
Och det måste hårdsatsas på utbildningen, enligt linjer som folkpartiet i många år argumenterat för. På högskolenivån skulle man kunna tänka sig att det satsades på att lyfta upp ett av våra universitet till elitnivån i världen. Här var dock Leijonborg onödigt frikostig i uppräkningen av tänkbara kandidater ...
I sjuttio år har Sverige och svensk politik präglats av socialdemokratisk hegemoni och berättelsen om folkhemmet. Den visionen är sedan länge tömd på all utvecklingskraft och vittrar också långsamt sönder. Nu behövs en ny berättelse, som siktar mot framtiden. Lars Leijonborg gav i går ett viktigt bidrag.