Riksdagen har att emotse en särskild debatt om "den självklara rätten till kollektivavtal".
Det originella är att debatten begärs av socialdemokraterna. Den typ av särskilda eller aktuella debatter, med lite olika utformning, som för några år sedan infördes i riksdagen brukar annars alltid begäras av ett oppositionsparti - som ett medel i den allmänna politiska opinionsbildningen.
Ett regeringsparti har, som alla lätt inser, helt andra och mer effektiva metoder att påverka olika frågor än att påyrka särskilda debatter i riksdagen. Att socialdemokraterna i fråga om kollektivavtalen ändå nu väljer att begära en sådan tyder på att partiet känner sig trängt i sakfrågan och vill utnyttja alla tillgängliga kanaler för en offensiv. Kanske handlar det om att göra kollektivavtalen till en stor fråga i nästa val, i så fall en farlig lek med elden som det finns alla skäl att avråda ifrån.
Bakgrunden är naturligtvis det blockaddrabbade lettiska byggföretaget Laval un Partneri och dess skolbygge i Vaxholm. I går inleddes Elektrikerförbundets sympatiblockad.
Vad som här kolliderar är två principer - den svenska fackföreningsrörelsens ambition att slå vakt om sitt monopol över avtalsområdet, som även svenska företagare till och från konfronterats med - och EU:s principer om fri rörlighet för bl a tjänster. Det är både rimligt och ofrånkomligt att rättsläget klarläggs, på det sätt som det lettiska företaget uppenbarligen bestämt sig för.
I avvaktan på den processen vore det välgörande om den svenska fackföreningsrörelsen sorterade i sina argument så att de blev relevanta för den aktuella konflikten.
På en rad håll, senast i går i ett TT-telegram, påstås som om det vore ett etablerat faktum, att "lettiska arbetare arbetar för lettiska löner" i Vaxholm. Det är helt enkelt inte sant. De lettiska arbetarna i Vaxholm tjänar, inklusive förmånerna med fria hemresor och fri kost och logi, ungefär dubbelt så mycket som i Lettland.
Givetvis skulle de, som alla andra, gärna vilja tjäna ännu mer - men, som en av dem klarsynt sade i DN härom dagen, "det går ju inte". Den enkla sanningen är ju att ett företag som vill ta sig in på en ny marknad knappast har något annat konkurrensmedel än priset på sina tjänster. Ändå är det lettiska företaget berett att sträcka sig till det svenska kollektivavtalets miniminivå.
Får Byggnads igenom sitt krav på svensk lönenivå prissätts det lettiska företaget ut från marknaden. Det är kanske avsikten? I varje fall skorrar det illa när det görs försök att motivera de fackliga stridsåtgärderna med någon form av omsorg om de lettiska arbetarna. Segrar Byggnads förlorar de ju sina jobb.