Det finns ingenting som stimulerar det politiska intresset och debattklimatet som en valrörelse brukar det heta. Det kanske stämmer, men ingenting kan heller så totalt döda det politiska debattklimatet som en valrörelse. När allting handlar om valseger och procentenheter finns ingen plats över för eftertanke och eller ens måttligt intellektuellt hederliga diskussioner. De sista månaderna fram till ett riksdagsval går allting i svart eller vitt, himmel eller helvete, den ljusnande framtid eller ohjälplig stagnation.
Tydligare bevis för detta än gårdagens debatt i Visby mellan Maud Olofsson och Peter Eriksson går knappast att hitta. Det var veckans enda debatt mellan två partiledare. Ämnet var liberalism. Bägge partierna definierar sig numera som liberala, de kämpar om samma mittenväljare, men tillhör två olika politiska block. Det var som upplagt för en intressant debatt och knappast förvånande att Frälsningsarméns hörsal var fylld till bredden.
Men de som tog plats i aulan blev besvikna. Inga andra än de mest inbitna partigängare kan ha uppskattat Olofssons och Erikssons ”debatt” (en timmas gräl och oförskämdheter är en mer träffande beskrivning).
Med valrörelsen på väg upp i högvarv gjorde de bägge debattörerna sitt bästa för att beskriva de stora skillnaderna mellan Centerns och Miljöpartiets tolkning av liberalism. De motsättningar som målades upp är dock till stor del konstlade. För den som bara lyssnade till de två öppningsanförandena borde det vara uppenbart. Maud Olofsson talade om sitt partis rötter, om en bonderörelse som slogs mot överheten och för friheten och kontrollen över den egna vardagen.
Peter Eriksson å sin sida spårade Miljöpartiets liberalism i de anti-auktoritära och individualistiska drag som alltid har präglat partiet och som har förstärkts när partiet, enligt Eriksson, rört sig i liberal riktning de senaste åren.
Det är lättare att se vad som förenar än vad som skiljer dessa strömningar. Och för den som blickar bortom dagspolitiken är det lätt att se tydliga beröringspunkter mellan Centern, Miljöpartiet och Folkpartiet. Synen på individen, på marknadsekonomi och det fria valet förenar. I den efterföljande paneldebatten passade också Lars Leijonborg (FP) förtjänstfullt på att påpeka att både Centern och Miljöpartiet så sent som 2002 satt i gemensamma regeringsförhandlingar och att det senare gjort upp med Alliansen om arbetskraftskraftsinvandring.
Men det var då. Nu är det valrörelse och då åker den reflekterande hållningen ut och blockpolitiken in då. Då spelar det ingen roll att MP på många sätt har mer gemensamt med C och FP än med V. En gång surrad kring den rödgröna masten är det för sent att frigöra sig nu, även om oppositionssamarbetet har fört Miljöpartiet längre vänsterut, bort från den liberalism som Peter Eriksson så gärna ville värna. Så går det när regeringsmakten är viktigare än allt annat.