Regeringens proposition om public service har tagits väl emot. Och det är bra att enighet råder inom alliansen och av allt att döma också i stort mellan regeringen och oppositionen.
Det var nämligen inte helt självklart. Inom Moderaterna finns starka krafter som egentligen skulle vilja krympa utrymmet för public service-företagen så att dessa skulle få ett betydligt smalare uppdrag än nu: att sända smala kvalitetsprogram som inte får plats i de kommersiella kanalernas utbud. Public service skulle alltså bli ett komplement till de kommersiella kanalerna, ett synsätt som också brukar motiveras med hänvisning till den tekniska utvecklingen.
Övriga regeringspartier, liksom Socialdemokraterna, vill däremot att public service ska ha ett brett tilltal och ett brett programutbud. Här ser man det snarare så att mångfalden ökar och yttrandefrihetens villkor förbättras om det finns en konkurrens mellan företag med olika förutsättningar och uppdrag.
Public service behövs för betydligt fler uppgifter än att producera exklusiva program för hotade konstarter – som bra barnprogram, seriösa dokumentärer, breda och folkbildande program på svenska, engagerande samhällsprogram. Och eftersom artister, samhällsdebattörer, författare och andra gärna söker sig till kanaler med bred publik så måste public service-företagen ha ett brett tilltal. Bredd är en förutsättning för kvalitet.
En viss dragkamp har pågått inom regeringen och kulturministerns parti har fått ge sig. Denna dragkamp har också haft bäring på synen på finansieringen.
Med ett snävt public service-uppdrag ligger det närmare till hands att finansiera verksamheten via statsbudgeten, med bestämda direktiv för vilken typ av program som ska produceras. Med ett bredare uppdrag ligger en allmän avgiftsfinansiering närmare till hands.
Så har också licenssystemet fungerat. Men med dagens teknik vacklar dess legitimitet. Frågan har utretts och regeringspartierna tycktes ha blivit överens om en ny modell byggd på ett avgiftssystem som inte längre är kopplat till innehav av en viss typ av apparatur.
Pengarna från avgiften skulle aldrig passera statskassan utan via ett särskilt konto gå direkt till public service-företagen. Det var en elegant lösning som också gav rimliga garantier för den journalistiska integriteten.
Så upptäckte finansminister Anders Borg frågan och lade av allt att döma in ett veto. Och plötsligt gällde inte uppgörelsen längre. Nu ska finansieringen utredas igen och licenssystemet blir kvar också under nästa tillståndsperiod, det vill säga sex år.
Kanske kan någon ännu bättre lösning vaskas fram. Och i väntan på att nästa licensutredning kan man också notera att ännu en fråga ska utredas, nämligen den om public service-företagens inverkan på kommersiella mediers förutsättningar.
Det är bra. SVT har numera en sajt med nyheter utan anknytning till det egna programutbudet – en glidning i synen på public service-bolagens roll, som innebär att man med en garanterad finansiering i ryggen vill gå in på till exempel de lokala tidningarnas område, samtidigt som tidningarna alltjämt belastas av den så kallade reklamskatten.
Konkurrens är bra, men public service har ett annat uppdrag än pressen och bör respektera skillnaden.