En del ledare inom EU måste ha tänkt ungefär så åtskilliga gånger det senaste året. Från Tyskland och Frankrike kom i vintras tydliga signaler om att de länder på Balkan som nu håller på att inordna sig i kön för framtida medlemskap inte ska vara så säkra på att verkligen komma in. Men Romfördraget - EU:s grundläggande dokument - säger inte desto mindre att unionens grundare uppmanar alla europeiska folk som delar de grundläggande värderingarna om fred, frihet och ekonomiska och sociala framsteg
att ansluta sig.
Att smita ifrån detta utan att bryta mot andan och bokstaven i EU:s alla fördrag och höga principer går inte. Först i kön står i dag Rumänien och Bulgarien som - förutsatt att de lyckas fullborda sin förvandling till demokratiska marknadsekonomier - skulle kunna bli medlemmar vid årsskiftet. När Turkiet fick löfte om att börja förhandla om ett framtida inträde fick också Kroatien lov att ställa sig i kön för medlemskap.
Längre bak står Albanien, Makedonien och Bosnien-Herzegovina. Serbien skulle i dag ha fått börja förhandla om ett samarbetsavtal, förutsatt att den efterlyste krigsförbrytaren Ratko Mladic greps och överlämnades till tribunalen i Haag. Detta har
dock inte skett.
I helgen folkomröstar Montenegro om en fullständig brytning med Serbien, vilket kan leda till att ännu en stat anmäler sig till kön. Och om förhandlingarna om Kosovos framtid leder till att provinsen blir självständig kommer också denna nya stat att vilja gå med i EU. Moldavien och Ukraina ligger inte på Balkan, men är obestridligen europeiska länder som långsiktigt hoppas kunna ansluta sig till unionen.
Att bara ligga i Europa räcker inte. Rumäniens och Bulgariens anslutningsprocess har i dagarna bromsats. Slutgiltigt besked är inte att vänta förrän i höst. Situationen kompliceras av att de två länderna
hittills behandlats lika men har klarat den nödvändiga omstruktureringen av rättssystem, ekonomi och politiskt liv olika.
Rumänien, som var det mest nedkörda av alla länder i det gamla sovjetblocket, har lyckats bäst. Alla EU:s krav har ännu inte uppfyllts men ingen tycks egentligen tvivla på att landet snart är kapabelt att fungera som EU-medlem. Bulgarien har inte alls hunnit lika långt. Det är lätt att tänka sig att en del gamla EU-länder kan komma att hänvisa till Bulgarien för att säga nej också till Rumänien.
Kanske kan just denna fråga ändå lösas - eventuellt så att Rumänien och Bulgarien båda får vänta något år ytterligare. Den utvidgningen är också genomförbar trots att EU:s nya författning av allt att döma lagts på is för lång tid framåt.
Utöver dessa länder är det bara Turkiet och Kroatien som i dag fått löften om att verkligen förhandla om medlemskap. För övriga är det tills vidare olika former av samarbetsavtal som gäller. Men vad händer om unionen inte vill gå vidare ens med dessa?
I fallet Serbien är saken just nu enkel. Landets regering klarar inte av att leva upp till krav som ofrånkomligen måste ställas. Så länge general Mladic inte gripits måste regeringens kontroll över den egna militären och säkerhetstjänsten ifrågasättas, vilket innebär att landet inte kan fungera i ett normalt samspel med Europas demokratier. Men om EU vill att Serbien ska utvecklas åt rätt håll så finns inget mer effektivt medel än att tydligt visa att dörren till unionen inte är stängd för alltid.
Den 26 april avvisade Bosniens parlament ett förslag om att reformera författningen i syfte att öppna vägen till EU. Den uppenbara förklaringen var de tyska och franska signalerna om att medlemskap kanske ändå inte var möjligt. Varför reformera om man ändå inte vinner något på det?
Balkan försvinner inte för att man blundar. Och det ligger inte i EU:s intresse att stänga dörren för Balkanländerna. Däremot har både de och EU allt att vinna på de reformer som tvingas fram om dörren till framtida medlemskap hålls öppen.