Jan Björklund (FP) gör ett utspel – skolk ska skrivas in i betygen. Åsikten är egentligen ingen nyhet, om än att förslaget är något mer formaliserat. Förslaget är lagt för att provocera. Ylva Johansson (S) nappar inte. Medierna får rapportera att hon fogligt gör tummen upp. Socialdemokraterna vill inte ge Björklund debatten i det som nyligen krönts som valets viktigaste fråga för väljarna, enligt Novus och TV4 Nyheterna. Men Björklund behöver inte oroa sig. Lärarförbundet plockar upp bollen i SVT och kritiserar. Men Lärarnas riksförbund däremot, står vid Björklunds sida. I Aftonbladet har dess ordförande Metta Fjelkner sagt att åtgärden är rimlig.
Den som såg SVT-sändningen får bilden att Sveriges lärare är motståndare till skolk i betygen, den som läste Aftonbladet fick se motsatsen. De två förbunden agerar ofta så här. Lärarförbundet beskrivs ofta som en av de hårdaste kritikerna av utbildningsministern. Eva-Lis Sirén, förbundets ordförande, talar i hårda ordalag – Björklund har ”målat upp bilden av den svenska skolan med svart kulör”. Hon talar om att ”vanliga” lärare är bekymrade över ensidigheten i Björklunds beskrivning av skolan, som enligt henne är obalanserad och ”ickekorrekt”. Sirén talar dock inte för alla ”vanliga” lärare.
När Metta Fjelkner i stället får kommentera regeringens insatser för utbildningen är orden betydligt vänligare. Inte sällan citeras hon välkomna Björklunds förslag varmt. Utbildningsministern ska ”ha heder av” att han hållit löftet om att införa lärarlegitimation och så vidare.
Även Lärarförbundet är för en lärarlegitimation, men var inte ivriga att berätta det då. Kanske vill man inte berömma dem man ser som huvudmotståndare? Lärarförbundet och Lärarnas riksförbund är trots allt eniga om en hel del och båda bedriver en trovärdig granskning av regeringen. Sirén kan vara positiv, Fjelkner kan kritisera. Allt som oftast utfaller dock skillnader så att Fjelkner uppskattar Björklunds förslag medan Sirén fullständigt tar avstånd.
Man bör vara medveten om det som verkar vara politiska skillnader hos lärarnas representanter. Att även lärare är politiska tänkare är i sin ordning, också elevorganisationerna har länge delat sig på samma sätt. Vad man bör hålla ett kritiskt öga på är hur mycket som blir ett politiskt spel. När medierna ber om kommentarer från en representant för lärarna – hur politiskt är det valet, om Björklund får medhåll eller motstånd?
Upplägget, att kunna välja mellan debattörer, är fantastiskt för Björklund, för medierna och för de båda förbunden, som ofta får komma till tals. Men hur riktig bild får väljarna av den skolpolitiska debatten?
Den mest uppenbara förloraren är dock den rödgröna oppositionen. Om man genom att lämna walk over hoppades på att kunna tysta Björklund i valets viktigaste fråga hade man inte räknat med Lärarförbundet.