Syrien är inte Egypten, inte Tunisien, och det är svårt att föreställa sig en fredlig lösning på dagens konflikt. Det syriska diktaturen representerar inte bara en härskande familjs intressen, den försvarar också en social ordning. Dess ledande män, inklusive presidentfamiljen Assad, hör nästan alla till den alawitiska minoriteten, ett litet shiamuslimskt bergsfolk som genom historien bannlysts och förtryckts av områdets sunnitiska majoritet. Det var först när Baathpartiets statskupp år 1963 förde alawitiska militärer till makten, som den ordningen vändes på huvudet, och alawiterna lyftes från sin trashankstillvaro i bergen till att plötsligt behärska republiken.
Även om nästan alla syrier avskyr regimens korruption och brutalitet, fruktar många inom Syriens minoriteter att Baathpartiets fall ska leda till en islamistisk diktatur eller till ett religiöst inbördeskrig. Det går att förstå oron: i väster ser man Libanon, i öster Irak.
Det är nödvändigt att ha de explosiva dimensionerna hos den syriska minoritetsfrågan klara för sig, för att förstå vad som händer i Syrien i dag. Bakom baathdiktaturens väpnade övermakt gömmer sig månghundraåriga minnen av hetsjakt och religiösa förföljelser, och i militärledningen finns många som är beredda att gå långt för att rädda regimen, hur långt som helst.
Och vad kan omvärlden göra? Inte mycket, är det dystra svaret. En skarpt formulerad säkerhetsrådsresolution som hotar med hårda sanktioner — framför allt mot diktaturens nyckelpersoner och deras ekonomiska intressen — vore ett sätt att visa stöd för demonstranterna, och samtidigt göra klart för diktaturens ledare att deras framtid hänger på hur de behandlar sitt folk.
Viktigast av allt är att ge både regimen och den allt mer panikslagna oppositionsrörelsen en utväg ur våldsspiralen, som säkrar de reformer som hittills vunnits och ger Syrien en chans till fredlig återhämtning. Ingen gagnas av att dagens kris eskalerar till ett inbördeskrig.
EU bör stödja alla seriösa medlingsinitiativ, och särskilt uppmuntra Turkiet — som redan ryktas ha inlett överläggningar med olika syriska grupper — att använda sitt inflytande över regimen för att försöka lugna ner läget och möjliggöra förhandlingar. Det är också viktigt att agera snabbt för att få FN, Arabförbundet, OIC och andra relevanta organisationer att legitimera en sådan lösning.
Sist men verkligen inte minst är det nödvändigt att försöka samla och stärka Syriens extremt svaga och splittrade opposition, och få den att tala med en röst — annars blir en fredlig lösning nästan omöjlig. Skulle detta ändå misslyckas med att lösa krisen, och stoppa dödandet, så är åtminstone något vunnet: en syrisk opposition mer redo att greppa tyglarna än innan.