Grönt är skönt och det är skönt att vara ledig. Trots att huvudfåran i Miljöpartiet numera försöker vara modern och storstadsliberal tittar den gamla stammen fram ibland och driver en linje som går på tvärs mot sysselsättning och tillväxt. Som när friåret drevs igenom i valmanifestet 2010. Eller som när fyra miljöpartister anser att det nu är dags att lyfta frågan om arbetstidsförkortning (på dagensarena.se).
EU-parlamentarikern Carl Schlyter m fl påpekar att 48 procent av svenskarna vill ha sex timmars arbetsdag (Göteborgs universitet 2010), och att 85 procent av MP:s medlemmar förespråkar kortare arbetstid. De som svarat så har antagligen samma bevekelsegrunder som artikelförfattarna själva: lugnare tempo, mer tid med barnen och att dela på jobben så att fler kommer ut i arbetslivet. Visst låter det skönt och bra?
Men hur skulle svaren se ut om frågan gällde 25 procents lägre arbetstid för 25 procents lägre lön? Detta vidrörs bara i all hast av MP-debattörerna (”har inte de flesta av oss tillräckligt hög materiell standard?”) trots att det är själva kärnfrågan. De allra flesta har inte marginaler för en kraftig inkomstsänkning och för en bibehållen välfärd av hög kvalitet krävs arbete, inte vila. Varje arbetad timme behövs, som Mona Sahlin (S) sade 2010.
”Produktiviteten ökar ständigt, men under decennier har den vinsten bara tagits ut i högre lön/vinst och ökad konsumtion”, skriver MP-företrädarna. Ja, och detta säger också något om hur vi vill ha det. Det går utmärkt att förhandla om kortare arbetstid, men de allra flesta väljer i stället lönepåslaget. Artikelförfattarna drar dock slutsatsen att vi nu är trötta på det uppdrivna tempot och vill ha mer ledigt.
De senaste riksdagsvalen har avgjorts av jobbpolitiken och av med vilken trovärdighet man kan presentera en arbetslinje. Till och med Vänsterpartiet har anpassat sig och strök 2010 kravet på sextimmarsdag som en eftergift för det rödgröna samarbetet. Den nye ledaren Jonas Sjöstedt talar om kortare arbetstid som ett mål, men är realist och förespråkar endast små steg i den riktningen.
De gamla miljöpartisterna framstår alltmer som de sista verkliga utopikerna – akademiker med barn i jordfärger som far omkring i den biodynamiska täppan: ”Visst har vi det ganska bra ändå?” Ja, och understundom har ni ganska mycket inflytande också.