I förra veckan sade först finansminister Anders Borg (M) att det ljusnar för svensk ekonomi. Sedan kom Riksbanken med sin ränteprognos och målade allt i svart. Finansoron i Europa påverkar oss avsevärt och en konjunkturnedgång med lägre tillväxt är att vänta, hette det. Vem ska man tro och lita på?
Man bör nog tro på Anders Borg och lita på Riksbanken. Riksbanken grundar sin prognos på ekonomiska fakta medan Borg, i det här fallet, sätter upp fingret i luften och säger att det ser bättre ut än tidigare. Det han egentligen säger är att det katastrofscenario som målades upp i höstas, där närmare hälften av euroländerna skulle få svårt att betala sina skulder, nu känns betydligt mer fjärran.
Alla är dock överens om att 2012 blir ett tämligen dystert år för svensk ekonomi. Tillväxten stannar enligt Riksbanken på 0,7 procent vilket innebär ökad arbetslöshet och därmed lägre intäkter för stat, kommuner och landsting. Besparingar är att vänta på sina håll, men bör kunna begränsas då ekonomin vänder uppåt igen 2012 och stabiliseras till sin vanliga nivå, cirka tre procents BNP-tillväxt, 2014. Allt förstås under förutsättning att den försiktigt positiva utvecklingen fortsätter i USA och eurozonen.
Om dessa prognoser slår in har skuldkrisen bara blivit ett gupp i vägen för Sverige, jämförbart med det som skapades när it-bubblan sprack 2001. Och betydligt mindre än svackorna på 1990-talet och den djupa nedgången 2009, efter finanskrisen. Allt sedan 1970 har svensk ekonomi vuxit med i genomsnitt tre procent per år, en siffra som få andra västländer kan visa upp.
Regeringens stora problem är arbetslösheten. Om alltför få har jobb minskar chansen för att alliansen blir omvald 2014 drastiskt. Tonläget var också högt när arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (M) och talespersonen Ylva Johansson (S) debatterade jobbpolitik härom veckan. Sysselsättningen har ökat, sade Engström. Arbetslösheten har ökat, replikerade Johansson. Båda förtjänar kritik för sina förenklade budskap.
Det är onödigt av Engström att hålla fast vid ökad sysselsättning när den beror på ökad befolkning. Det är onödigt eftersom regeringen inte behöver skämmas över minskningen, som beror på två täta konjunkturnedgångar 2008 och 2011. Den enskilt viktigaste förklaringen till utvecklingen av jobben är och förblir konjunkturen. Arbetslösheten steg från sex till åtta procent vid nedgången 2003, vände tillbaka till sex procent 2007 för att gå upp till nio procent efter den djupa krisen 2008. När skuldkrisen kom hade den inte hunnit sjunka lägre än till sju procent.
I valrörelsen 2014 bör vi få se två alternativ som verkligen diskuterar arbetsmarknadens funktionssätt – och åtgärder för en beständigt lägre arbetslöshet. Att diskutera konjunkturens upp- och nedgångar tillför ingenting för den som inte har ett jobb.