Socialdemokraternas partikongress avlutades i helgen och den nye partiledaren Stefan Löfven fick till synes en bra start. Genom förändringar i partistyrelsens förslag om garantier för ungdomsjobb och vinster i välfärden lyckades Löfven blidka kongressledamöterna och undvika smärtsamma förluster för partiledningen. Han har nu ett starkt mandat att leda partiet in i 2014. Framgångens baksida är att Löfven kanske var lite för tillmötesgående när han för första gången mötte medlemmarna.
Det finns anledning att tro att det går bättre för Stefan Löfven än för företrädaren Håkan Juholt. Främst för att han fått ett år på sig att öva sig i rollen som partiledare – och att han använt det året till att gå mycket försiktigt fram i utformandet av konkreta politiska förslag. Men nu är han partiledare på allvar och kan inte fortsätta att känna sig för eller ursäktas om han är tyst. Han kommer att krävas på besked, i smått och i stort, dag efter dag, och det återstår fortfarande att se hur han hanterar rollen som oppositionsledare och statsministerkandidat.
Att gå SSU och LO till mötes om ungdomsjobb var ett givet drag av partiledningen som säkerligen beslöts i god tid inför kongressen. Det stod klart att man skulle ha förlorat omröstningen och dessutom är förslaget i stort sett bra. Kritiken kommer att handla om att man ger med den ena handen och tar med den andra, om arbetsgivaravgiften för unga samtidigt dubbleras. Men för unga arbetslösa är tidsfaktorn avgörande, och att korta sysslolösheten från sex till tre månader kan aldrig vara fel.
Socialdemokraterna och Stefan Löfven har avgjort mest att bevisa när det gäller jobbpolitikens innehåll. Sysselsättningen ökar i Sverige under 2013, men eftersom befolkningen fortsätter att öka kraftigt och de nya kullarna på arbetsmarknaden är stora, är arbetslösheten fortsatt hög, kring åtta procent. Detta sker i en omvärldsmiljö där efterfrågan är fortsatt låg i våra största handelspartner och där konkurrensen från utvecklingsländerna bara ökar.
Att i detta läge utlova halverad arbetslöshet till 2020, med tillägget att det till största delen ska vara riktiga jobb i den privata sektorn, kan verka på gränsen till dumdristigt. Höga mål är inte fel i sig, men för att lyckas med detta behöver en svensk statsminister, förutom en näringslivs- och utbildningspolitik landet aldrig sett maken till, också tumme med allt från klimat- och konjunkturgudar till ledningen i Kina och USA:s kongress, samt en snabb lösning på eurokrisen. Den enda hjälpen man har på förhand är krympande ungdomskullar under senare delen av 2010-talet.
Jobbfrågan är avgörande på sikt, men den akuta frågan att lösa på årets kongress var den om vinster i välfärden. Motståndarna, anhängarna till LO:s icke vinst-princip, har haft en tydlig medvind den senaste tiden och risken för en förlust i omröstningen i fredags kväll var påtaglig.
Den bedömningen gjorde i alla fall partiledningen som under tidig fredagseftermiddag tog fram ett kompromissförslag. Att ha gått ombuden till mötes om ungdomsjobben skulle inte räcka. Det krävdes att man också backade om vinster i skola, vård och omsorg.
Kompromissen innebär att S-politiken blir att ”avsevärt begränsa” möjligheterna för företag att göra vinst i välfärdssektorn, genom att ställa mycket höga krav på kvalitet, som till exempel bemanningen. Personalkostnaderna ska inte få skilja sig mycket från jämförbara kommunala verksamheter. Dessutom får kommuner och landsting ett avgörande inflytande, ett slags veto, när nya friskolor ska startas.
Förslaget gillades förstås av kongressen, men det kan ha varit en dyrköpt seger för Stefan Löfven. Kanske gick han väl långt i sin strävan att tillfredsställa ombuden, och gav regeringen en chans att återta initiativet i välfärdsfrågan? Allianspartierna är ju också ute efter att begränsa möjligheten för storkoncerner att göra vinster på bekostnad av kvaliteten, men vill samtidigt värna valfriheten.
Nu kan man hävda att med S-politiken finns valfriheten bara på papperet. Den skolan och det boendet kan tvingas stänga om S vinner valet, just den debatt som Löfven gjort allt för att undvika. Med den nya politiken är det åtminstone lätt att sprida osäkerhet om vad som ska hända i välfärdssektorn om S får bestämma.
Internt vann Stefan Löfven en klar seger på kongressen. Men kanske blev den onödigt klar – och på sikt kan priset bli högt för partiet.