London den 7 juli 2005
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Det var under förmiddagsrusningen som tre tunnelbanetåg sprängdes i luften i samordnade attacker. En röd dubbeldäckare — denna vänliga, pittoreska symbol för det egensinniga London — fläktes upp som en konservburk när taket sprängdes bort.
När detta skrivs är det ännu inte bekräftat vem som ligger bakom gårdagens sprängdåd. Mycket tyder på att de har iscensatts av terrornätverket al-Qaida, delvis i syfte att sabotera det G8-möte som just nu pågår i Skottland. De sammanfaller också med att London just utsetts till värdstad för OS 2012.
Vi upplevde det den 11 september 2001, och vi upplevde det den 11 mars 2004, när al-Qaida utförde ett sprängattentat mot ett pendeltåg i Madrid. Omfattande terrorattacker i syfte att mörda och lemlästa så många människor som möjligt på ett så skräckinjagande sätt som tänkas kan.
Man kan endast spekulera i vilka politiska effekter terrornätverken vill uppnå med sina attacker. De två stora terrorattentat som har drabbat Europa har dock ägt rum i länder som har varit nära allierade med USA i dess krig mot terrorn och som deltog i invasionen av Irak. Under gårdagen publicerade islamistiska hemsidor också hot mot Danmark och Italien, som båda har trupper i Irak.
Terrorattentaten i Madrid förra året fick omedelbara politiska konsekvenser, eftersom det ägde rum bara några dagar innan landet gick till parlamentsval. Spanjorerna röstade bort den sittande regeringen, som gett sitt stöd till USA i Irakkriget. Socialistpartiet, som bildade landets nya regering, hade gått till val på att ta hem Spaniens trupper från Irak. Att landet drog sig ur Irakkriget efter attackerna sände dessvärre signalen att urskiljningslöst mördande kan ge resultat. En liknande utveckling behöver vi förhoppningsvis inte se i Storbritannien, där Tony Blair nyligen blev omvald.
Sedan den 11 september 2001 har kriget mot terrorismen fällt talibanregimen i Afghanistan och med den försvann en fristad för islamistiska terrorgrupper. Internationella medier rapporterar veckovis om arresterade och dödade al-Qaidamedlemmar världen över. Samtidigt har al-Qaida gjort Irak till skådeplatsen för vad dess ledare kallar ett tredje världskrig. Trots kriget mot terrorismen tycks världen — i alla fall på kort sikt — inte ha blivit säkrare.
Gårdagens attacker blottar våra städers sårbarhet inför den internationella terrorismen. Det var inte en enskild sprängladdning som togs förbi säkerhetskontrollerna i går, utan attackerna utfördes koordinerat på flera platser. Den islamistiska terroriströrelsen visade återigen att man är välorganiserad — och tålmodig. Under gårdagen höjdes säkerheten i flera europeiska huvudstäder, däribland Stockholm. Men al-Qaida har visat att man är beredd att vänta ut sådana perioder av höjd beredskap.
Världens demokratier står nu inför en långvarig och svår uppgift i kampen mot terrorismen. al-Qaida har ingen armé, inga soldater i uniform. Med simplaste medel — en bomb packad i en ryggsäck och detonerad bland civila — skapar man skräck och kaos mitt i våra storstäder.
Inför en sådan fiende måste världens demokratier stå enade.
Under en presskonferens i går sa statsminister Göran Persson att vi måste hålla ihop och vara "fasta i vår kamp mot terrorismen" och att "Detta är inte någonting vi kommer att vika oss för".
Han har rätt. Men kampen mot terrorismen förs inte bara av våra politiska ledare. Gårdagens attacker, liksom attackerna i Madrid och New York, riktade sig mot civila. Det är inte länder eller statsmän som attackeras - det är vanliga medborgare, på väg till jobbet eller skolan. Därför handlar kampen mot terrorismen i lika stor utsträckning om att vi vanliga människor inte grips av skräck och inskränker våra liv. Det öppna samhället är någonting vi själva måste försvara i vår vardag.
För två dagar sedan firade 10 000 Londonbor på Trafalgar Square att deras hemstad står som värd för OS 2012. I dag framstår ett sådant firande som oerhört riskfyllt.
Likväl måste vi våga slå vakt om ett samhälle där människor kan strömma till gatorna i gemensamma glädjeyttringar, utan att vara rädda för terrordåd.