Snart startar nya avtalsförhandlingar och till synes är det oro på arbetsmarknaden. De fackliga organisationerna vässar knivarna. Löneökningarna 2010 var historiskt låga på grund av krisen. Löntagarna tog sitt ansvar, delvis på grund av risken att förlora jobbet. Nu går det bättre för Sverige igen: ” När vi nu går in i löneförhandlingar i ett starkt ekonomiskt läge ska det synas i lönekuverten”, säger LO:s avtalssekreterare Per Bardh.
Arbetsgivarna varnar å sin sida för att återhämtningen ännu vilar på bräcklig grund: ”Den riktiga och viktiga utgångspunkten för avtalsrörelsen bör därför vara att hitta avtalsnivåer som präglas av ett ansvarstagande för samhällsekonomin och för företagens möjligheter att växa och anställa”, skriver företrädare för en rad arbetsgivarorganisationer i en debattartikel (15/4).
Konjunkturinstitutet pekade nyligen i sin rapport på sambandet mellan arbetslöshet och löneökningar. Det går att nå fem procents arbetslöshet, skriver man, men under förutsättning att lönerna inte ökar med mer än 3,1 procent 2012-2014. Allt utöver detta betyder med automatik högre arbetslöshet, enligt KI. Även regeringen oroar sig för den kommande avtalsrörelsen. Finansminister Anders Borg (M) har bland annat sagt att de svenska ingånglönerna är för höga.
De fackliga organisationerna är uppretade. Politiker ska av hävd inte lägga sig i den svenska avtalsrörelsen, som sköts av arbetsmarknadens parter. Även pekpinnar från ekonomer uppfattas negativt, särskilt om dessa ”råd” inte går ens egen väg.
Det finns goda skäl till ilskan. Historien visar nämligen att parterna tar sitt ansvar. Sedan Industriavtalet 1997 började användas som normerande (med tanken att den konkurrensutsatta exportindustrin skulle styra löneutvecklingen) har reallöneökningar på omkring en procent tickat in nästan varje år. I högkonjunktur, med stora nominella ökningar, liksom i lågkonjunktur.
Medlingsinstitutets rapport för 2010 visar att löneökningarna stannade vid 2,4 procent i genomsnitt. Men prisökningarna var också låga varför reallöneökningar åter blev en procent. ”Vi kan konstatera att lönebildningen fungerar väl”, skrev generaldirektören Claes Stråth, vilket också Anders Borg och KI borde kunna skriva under på.
Överdriven oro för stora löneökningar kan möjligen ha sin grund i det förhandlingsspel som ingår i alla avtalsrörelser, och i alla förhandlingar över huvud taget. Den ena partens utgångpunkt är att ”det finns inga pengar”, den andras att ”det finns massor”. Men i Sverige visar alltså fakta att man tar sitt ansvar i slutändan.
Men kanske finns det också verklig anledning till oro. Arbetsgivarna ser en alltmer splittrad arbetsmarknad växa fram, med en större tjänstesektor och ett ökat behov av att få ned förhandlingarna på lokal nivå, närmare företagen. I fjol valde också Teknikföretagen att säga upp Industriavtalet.
Den statliga Långtidsutredningen (LU2011) pekar på att det är särskilt viktigt att ta hänsyn till sysselsättningen vid lönesättningen under en konjunkturuppgång. Risken för flaskhalsar på arbetsmarknaden är stor och landet kommer att behöva all tillgänglig arbetskraft om uppgången ska hålla i sig kommande år. Därav Anders Borgs oro för ingångslönerna.
Förutsättningarna inför höstens förhandlingar är alltså att ingen riktigt vet vilka löneökningar landet tål 2012-2014. De måste hålla under den nivå då de ofelbart växlas in i högre räntor, inflation och arbetslöshet. Den fortsatta krisen i övriga Europa ökar osäkerheten ytterligare.
Det finns skäl för båda parter att ha en något avvaktande hållning i väntan på ekonomisk stabilitet och nya, hållbara spelregler. Det gäller också ledningarna för de största företagen, där höga ersättningar (särskilt rörliga sådana) kan ha en lönedrivande inverkan.
Generellt har företagsledningarna visat ansvar de senaste åren. Svenskt Näringslivs undersökning visar att vd-lönerna ökade med 1,5 procent 2009 och 3,7 procent 2010. Medianlönen för en vd i ett företag med mer än tio anställda är nu 80 000 kronor i månaden. Men ett enda vidlyftigt bonusavtal kan förstöra mycket.