Det är lätt att tro det när man tar del av LO:s valplattform. Det är bara ett par veckor sedan som LO:s förste vice ordförande Tobias Baudin signalerade en omsvängning i Landsorganisationens hittills entydigt negativa inställning till vinster i välfärdsföretag.
LO:s tidigare linje var problematisk för Socialdemokraterna. Och LO-ledningen vill säkerligen så långt möjligt undvika ställningstaganden som kan försvåra valrörelsen för partiet. Det finns ju många som arbetar i sådana företag eller drar nytta av deras verksamhet som inte känner igen sig i de svartmålningar som varit gängse.
Utvägen blev att hävda att frågan om vinstuttag skulle ses som en förhandlingsfråga mellan fack och företag, eller mellan arbetsmarknadens parter. Genom att LO tog på sig förhandlingsrollen så skulle socialdemokratiska politiker befrias från kravet att behöva uttrycka en tydlig åsikt.
I torsdags kom alltså samma tanke igen. Men frågan om rätten till vinstuttag handlar om ramar och regler för näringsverksamheten och är därmed en politisk fråga. Om fack och arbetsgivare skulle börja förhandla om sådant så upphävs själva poängen med politiska val där olika sätt att se på det ekonomiska systemet ställs mot varandra. Däremot kan naturligtvis fack och arbetsgivare diskutera hur den vinst som eventuellt uppstår ska användas.
Men om det egentligen är detta som LO menar så betyder det ju samtidigt att man accepterat att företag inom välfärdssektorn i princip ska kunna göra vinst, om vissa krav på verksamheten först är uppfyllda. Det vill antagligen inte LO:s ledning medge. Man rör sig i en gråzon mellan den helt avvisande hållning som är Vänsterpartiets och den mer pragmatiska som i praktiken tycks vara det socialdemokratiska partiets.
Det finns alltså en oklarhet över LO:s hållning i vinstfrågan. Och den hänger i sin tur samman med den större oklarhet som gäller LO:s roll som en facklig organisation som samtidigt är nära sammankopplad med ett bestämt politiskt parti.
De historiska banden mellan det som brukar kallas ”arbetarrörelsens två delar” är värda förståelse och respekt. Men det har aldrig varit så att alla med arbetaryrken röstat på Socialdemokraterna – i valet 2010 var andelen knappast större än hälften. Ändå anses det alltjämt naturligt att LO och fackförbunden – utom Transport! – bidrar med stora belopp till partiets valrörelse.
I år storsatsar LO på en socialdemokratisk valseger, medan många medlemmar kommer att rösta på andra partier. Det borde kännas förargligt både för LO och för partiet, men fördelarna anses alltjämt väga över. Hur länge? Det var LO som drev på för löntagarfonder på 70-talet och som 2010 tvingade Mona Sahlin att ta med Vänsterpartiet i sitt regeringsalternativ. Tänk om de intima banden i själva verket är till nackdel? För båda parter?