Tage Erlander fick en gång frågan vad ett ungt par som ville gifta sig skulle göra för att få en egen bostad. Ställa sig i bostadskön, var svaret statsministern gav. Göran Persson fick samma fråga inför valet 2002. Han skruvade på sig i tv-soffan, men efter några turer fram och tillbaka blev beskedet: Köp en bostadsrätt!
Persson var förmodligen inte särskilt nöjd med sitt svar, och intervjuaren Åke Ortmark var det sannerligen inte. Var ska ungdomar få pengar till en kontantinsats ifrån? Eller arbetslösa? Eller invandrare? Eller studenter?
Tvärtemot vad många tror är bostadsbristen inget storstadsfenomen, även om situationen i Stockholm och Malmö är extrem. Det råder brist på bostäder i mer än var tredje kommun i landet. I dessa kommuner finns halva befolkningen. Och överallt hörs kravet på fler hyresrätter - billiga sådana. Uppsala är inget undantag.
Det byggs alltså för lite och så har det sett ut i flera år. När Boverket spår en förbättring innebär det att läget går från nattsvart till "bara" dystert. 25 000-26 000 nya bostäder om året i hela landet är inte i närheten av att täcka behovet.
Regeringen har två recept för att lösa detta problem. Det första och mest bekväma är att hävda att bostadsbyggande är en angelägenhet för kommunerna. Ansvarigt statsråd är följdriktigt kommunminister Lars-Erik Lövdén. Recept nummer två heter investeringsbidrag. Den byggherre som bygger små lägenheter eller studentlägenheter får bidrag.
Kommunerna å sin sida skyller - med viss rätta - på staten och på resursbrist. Bostäder är inget man trollar fram. Det tar tid och kostar pengar att bygga. Och även så kallade allmännyttiga bostadsföretag har krav på sig att åtminstone få intäkter och utgifter att gå ihop.
Gemensamt skyller kommunerna och staten på bristande konkurrens i byggbranschen och att detta pressar upp priserna. Nog lämnar konkurrens-situationen på den svenska marknaden en hel del övrigt att önska. Det finns exempelvis inte några stora utländska aktörer i landet, vilket borde utlösa varningssignaler hos Konkurrensverket.
I den mån byggbolagen ändå bygger kan man lätt konstatera att små, billiga hyresrätter inte prioriteras särskilt högt. Anledningen är naturligtvis att inget bolag kan producera och riskera att gå med förlust. Och trots att Hyresgästföreningen vägrar att inse det utgör hyresregleringen - eller bruksvärdessystemet som det numera heter - det största hindret för nyproduktion av hyresrätter. Eftersom hyrorna inte tillåts motsvara produktionskostnaderna utan ska vägas mot hyresnivån i grannhusen blir varje hyresproduktion ett gigantiskt riskprojekt där framtida intäkter inte går att beräkna.
Men det verkliga problemet ligger i den svenska fixeringen vid att just hyresrätten ska utgöra normen för boendet. Dessutom kopplas idén om en social bostadspolitik ihop med just hyresrätten. Det anses vara den enda boendeformen som passar låginkomsttagare och andra svaga grupper i samhället.
Denna föreställning är tämligen unik för Sverige. I Norge och Island, för att ta två exempel, prioriteras det egna ägandet. Till hjälp för ekonomiskt svaga grupper finns olika former av stöd.
Varje boendeform har sina för- och nackdelar. En hyresrätt är utmärkt som tillfällig bostad eller som första boende för ungdomar. Men det är samtidigt den dyraste boendeformen. Alla tjänster måste köpas in - och tjänster är dyrt.
Den som äger sin bostad blir mer involverad i skötseln av huset och området runt huset. Och om även människor med låga inkomster kunde ha som alternativ att köpa en bostad skulle det tvinga aktörerna på marknaden att vara mer lyhörda för konsumenternas önskemål. En viktig förutsättning för bra konkurrens på boendemarknaden är nämligen att det är lätt att byta boendeform. Den enskilde blir mindre utlämnad till hyresvärden - om hyran blir för hög kan man välja att flytta till en bostadsrätt i stället.
Ytterligare en positiv effekt är att låginkomsttagare inte längre skulle vara hänvisade till hyresrätter i förorten, med mindre segregering som följd.
Men ett stort problem är att så som dagens bostads- och socialbidragssystem är utformade kan det straffa sig att börja lägga undan pengar till ett eget boende. Resultatet är att många människor väljer att konsumera upp hela lönen och lever ett liv ständigt på marginalen.
För att bostadsbristen i Sverige ska kunna avhjälpas behöver många politiska knutar lösas upp. Ytterst vilar ansvaret på regeringen. Satsa på att människor äger sin bostad!