Lose-lose i Mellanöstern
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Att därför vara på plats och investera i Egypten, Israel och Saudiarabien, är ett försök att skapa ett Mellanöstern där relationerna inte bygger på muslimskt broderskap.
Rice försöker i stället skapa en region där splittringar i stor utsträckning har sin grund i om man är med eller mot USA. Efter misslyckandet i Irak är Bushadministrationen angelägen om att säkra bra diplomatiska relationer med andra länder i regionen.
Men också om att fördjupa det kulturella kapital som USA har, och göra regionen mer "amerikaniserad".
Också anden av USA:s relation med Iran vilar över Rices charmoffensiv. Om Iran skulle få för sig att snabbt mobilisera sina militära styrkor, strävar Bushadministrationen efter att göra det steget så kostsamt som möjligt för den iranska regimen. Förmodligen tänker man sig att kostnaden ökar ju tätare samarbetena mellan USA och andra länder i regionen blir.
President George W Bush:s möte med Storbritanniens Gordon Brown tidigare i veckan handlade visserligen mest om hur sanktioner mot Iran var det enda sättet att få landet att avbryta sitt nukleära program. Men med tanke på hur fruktlöst ländernas diplomatiska arbete hittills har varit, finns det anledning att tvivla på hur helhjärtat ledarna egentligen tror på sanktionerna. Särskilt med tanke på Condis vapenturné.
Någon i Vita Huset har uppenbarligen gjort sin läxa i internationella relationer. Plockat upp boken om neorealism och läst om hur stater använder sitt militära försvar som överlevnadsstrategi i den anarkistiska världspolitiken.
Kanske läst extra noga om maktbalanser och säkerhetsdilemman, där staterna söker koalitioner som bäst säkrar deras välstånd och överlevnad.
USA:s agerande i Mellanöstern känns som ett skolboksexempel på neorealism. De använder sin ekonomiska styrka för att förstärka sina koalitionspartners militära ställning i Mellanöstern. Och genom att de leder koalitionen och knyter de andra närmare sig, ökar också deras egen militära styrka i regionen. Alla vinner, ingen förlorar. Win-win i anarkin, precis som det bör vara i den neorealistiska världen. Men bara i teorin.
För problemet är att Bushadministrationens senaste drag i Mellanöstern lider av precis samma svagheter som neorealismen. De underskattar båda mångfalden av staters intresse, och arbetar efter en alltför ytlig bild av hur en stat formar sina intressen och varför. De underskattar styrkan i ekonomiska intressen och överskattar den roll som anarki har i världspolitiken.
Det är bra att USA engagerar sig i det som händer i Mellanöstern, men det är inte bra när det sker på ytliga grunder. Vill de skapa ett stabilt Mellanöstern borde de jobba mer med att erbjuda ekonomiska fördelar och mindre med nya missiler.
Den politik som Bushadministrationen för ökar spänningarna och minskar stabiliteten i regionen. Det blir lose-lose i verkligheten.