Luftbro till Kashmir
Den officiella siffran över antalet omkomna i jordbävningskatastrofen i Kashmir var häromdagen nästan 50 000 huvudsakligen på den pakistanska sidan.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Omständigheterna i Kashmir har varit och är de sämsta tänkbara. Kashmir är ett vackert bergslandskap med sjöar och djupa dalgångar. Just därför är det mycket svårt att komma fram eller hitta nödställda i avsides belägna byar. Och av samma skäl kommer vintern tidigt.
Om bara tre veckor kan köld och snö på många platser göra hjälparbetet näst intill omöjligt. Samtidigt ligger det drabbade området precis där stilleståndslinjen mellan Indien och Pakistan har gått sedan kriget 1947.
Man kan tycka att den stora militära närvaron i Kashmir skulle vara till nytta i hjälparbetet. Men i stället talar rapporterna om motsatsen. Militära enheter på båda sidor om stilleståndslinjen uppges i första hand
ha tagit hand om sina egna problem och först därefter ha intresserat sig för civilbefolkningens öde. Misstron mellan Indien och Pakistan har skadat hjälpansträngningarna. Trots löften om samarbete fördröjdes t ex en insats av indiska hjälphelikoptrar eftersom länderna inte kunde komma överens om vems piloter som skulle flyga dem.
Lokala fundamentalistgrupper som bedriver ett eget krig mot både Indien och mot regimen i Pakistan har meddelat att jordbävningen är Guds straff för att president Musharraf samarbetar med USA. När hjälpinsatser från Pakistans militär till sist dykt upp så har de inte alltid varit välkomna. Den amerikanska regeringen, som är medveten om värdet av att göra en humanitär insats i ett muslimskt land, har lovat stora summor i nödhjälp och ställt flyg till förfogande — men insatserna blir ändå för begränsade eftersom man inte vill avbryta operationerna mot talibanerna i gränstrakterna mot Afghanistan.
Både FN och privata hjälporganisationer uppskattar att så många som tre miljoner människor behöver tak över huvudet inom de närmaste veckorna. Det är den svåraste utmaning som FN ställts inför under sin historia.
Förstahandsalternativet är att skaffa fram tält som är tillräckligt kraftiga och vindtäta för att klara kylan när vintern kommer. Men om man ska tro källor som åberopas av New York Times i fredags så finns tält i det antal som skulle behövas inte att uppbringa i världen ens om alla länder och organisationer bottenskrapar sina resurser. En hjälparbetare för den brittiska organisationen Oxfam berättar hur han tvingats skriva ned antalet rekvisitioner på tält med hälften för att åtminstone komma i närheten av vad som teoretiskt skulle kunna levereras.
I brist på tält har plan från Nato börjat flyga in korrugerad plåt, presenningar och verktyg för att ge hemlösa en chans att bygga egna skydd. Men alla vet att mängder av människor i byar långt borta kanske aldrig får tillgång ens till denna utrustning.
Det är lätt att önska sig någon internationell auktoritet som skulle kunna köra över politiska småaktigheter och byråkratiskt krångel och som hade resurser nog att kunna fylla åtminstone de mest skriande behoven. Men sanningen är nog att hjälpinsatser i stor skala alltid kommer att vara beroende dels av politiskt samarbete, dels av att människor, företag och organisationer — det civila samhället — är beredda att ge det som behövs och bygga upp tillräckliga lager redan innan katastroferna inträffat.
Biståndsviljan både hos allmänheten i de rika länderna och bland regeringarna världen runt är denna gång betydligt lägre än efter vinterns tsunamikatastrof.
Tolv procent av det belopp som FN begärt hade i fredags täckts av löften från olika givarländer, mot 80 procent vid ungefär samma tidpunkt efter tsunamin. Då ställde, enligt FN:s samordnare Jan Egeland, 92 länder snabbt upp med hjälp. I fredags var de högst 20. På många håll är budgetarna för internationellt katastrofbistånd redan förbrukade och allmänheten i väst har knappast samma personliga relation till Kashmir av det slag som många har till Thailand.
Det är populärt i en del kretsar att fnysa åt FN.
I politiska sammanhang kan FN aldrig uträtta mer än vad dess medlemsstater vill. Men inför katastrofer av det slag vi nu ser utspelas kan FN åtminstone kräva att medlemsstaterna tar sitt ansvar. Jan Egeland uppmanar världen att starta en luftbro av samma omfattning som de västallierade skapade för det isolerade Berlin 1948, för att flyga in förnödenheter och flyga ut vårdbehövande. Det är en dramatisk jämförelse. Men den har skäl för sig.