När en hel aktivitet var nära att behöva ställas in för att någon gav ett ultimatum: Jag vägrar vara med om HAN eller HON är med! Var det inte så att de två det gällde togs åt sidan och fick en föreläsning, ”nu är det så här…”. Med innebörden att skärp er och sätt er över det personliga. I bästa fall var det så och det är också lärdomar som behövs när man ska bli vuxen. Ingenting fungerar om någon tillåts styra genom ultimatum.
Musiker och tennisspelare kommer och går. I det långa perspektivet finns det en institution som ser till att Sveriges namn ärat flyger över jorden – Nobelpriset. Hela denna enorma status som byggts upp under 120 år riskeras nu på grund av att en handfull personer i Svenska Akademien helt enkelt inte tål varandra.
Ett antal ledamöter har hoppat av. Ytterligare ett antal har inte hoppat av, men vägrar vara med så att man kan rösta in nya, om inte en viss ledamot sparkas. Enligt stadgarna kan man hoppa av men inte sparkas ur akademien. Om inte stadgarna ändras igen? Ska alla sparkas?
Man kan gå in på skuldfrågan och bena ut vem som gjort mest fel, kandidater saknas inte. Man bör naturligtvis också göra det – alla mellanhavanden med den så kallade kulturprofilen måste redas ut och alla offer få upprättelse. Men samtidigt är det dags att ta några personer åt sidan och göra klart att stora värden står på spel. Ni, vi, alla inblandade är snart borta men Nobelpriset ska bestå. Vem kan ta på sig vuxenrollen här?