Finansminister Anders Borg (M) valtalade på Moderaternas Sverigemöte på fredagen. Eller, snarare, han talade om för alla tillresta partiarbetare vad nästa års valtal kommer att handla om från Moderaternas sida. Inte överraskande blir det en fortsättning på den politik där ordning och reda i statsfinanserna är överordnat allt annat, och där jobb, kunskap och trygghet är prioriterade frågor när det reformutrymme som finns ska fördelas.
Två gånger tände talet till ordentligt. Den ena gången var när Borg tog död på ryktet att han planerar att ta över partiledarposten, att Fredrik Reinfeldt nu gett sitt bästa för partiet och för landet. Men Reinfeldt är ung och hungrig, slog han fast, och denne ”Europas bästa statsminister” är redo för fyra år till i Rosenbad. Ingen däremot, att döma av jublet i lokalen.
Det andra tillfället gällde oväntat nog värnskatten: ”Skulle ni känna er trygga med att stå vid valstugan nästa sommar, se väljaren i ögonen och säga att vi har tänkt att bankdirektören ska få 40 000 kronor mer i månaden att leva på när sjuksköterskan får nöja sig med 400 kronor?” undrade finansministern uppfordrande. Ja, det finns förvisso många M-politiker som känner sig trygga med att ta bort värnskatten, även om de skulle välja ett annat sätt att framföra budskapet på.
Det är obekvämt att ta bort värnskatten, just för att den bara betalas av de med höga inkomster, över 50 000 kronor i månaden. Om man ska argumentera mot värnskatt måste man därför höja blicken från en handfull bankdirektörer och se skattesystemet mer principiellt. Värnskatten är skadlig för landets ekonomi eftersom de som lyckats, och fått en hög inkomst, bestraffas vid ytterligare ansträngning.
Alliansregeringen har tagit Sverige bort från positionen ”världens högsta inkomstskatter”, men positionen ”världens högsta marginalskatt”, nära 60 procent, vill Moderaterna behålla till varje pris. Kort historielektion: finansminister Göran Persson (S) införde värnskatten 1995 som en krisåtgärd när Sveriges budgetunderskott närmade sig tio procent av BNP. Det var då självklart att den skulle tas bort när statsfinanserna kom i ordning igen. Men statsminister Persson klarade inte heller han av att se sjuksköterskan i ögonen.
Sverige kommer således att behålla en skadlig skatt eftersom våra främsta politiska företrädare inte förmår höja blicken och se till landets bästa. Visst är plånboksfrågor viktiga i en valrörelse, och visst står alla sig själv närmast, men till riksdagen väljer vi företrädare som ska ta hand om hela landet. Att tro något annat är att underskatta väljarna, sjuksköterskor såväl som alla de andra.
Anders Borg och Moderaterna kommer alltså inte att lägga om politiken till nästa år. Arbetslinjen kommer att få tjänstgöra som vallokomotiv en tredje gång, än en gång parad med ”ansvar för statens finanser”.
Huvudmotståndaren Socialdemokraternas Stefan Löfven och Magdalena Andersson kommer att skjuta in sig på att jobben hittills inte blivit fler, att arbetslösheten biter sig fast vid höga åtta procent.
Budskapet från Borg blir, precis som 2010, att det är mycket värre i omvärlden, hos dem som ska köpa våra exportvaror. I Sverige har vi en arbetslinje som i alla fall inte gjort det värre här hemma. Och blir det riktigt illa även här har vi alltid ordning och reda i statsfinanserna. Så är läget inför det som kan bli den sista striden för duon Reinfeldt och Borg.