I 35 år har Katalonien strävat mot ökad självständighet, med minimalt intresse från centralregeringen i Madrid. Premiärminister Mariano Rajoy (PP) har ett tungt vägande skäl att inte följa Kanadas och Storbritanniens exempel att låta självständighetsivrande regioner rösta om saken – den överhängande risken för en förlust.
Med ett fritt Katalonien skulle Spanien inte bara förlora åtta miljoner invånare, utan även en god andel av landets mest konkurrenskraftiga industri. Därmed skulle man tvingas vinka adjö till skatteintäkter som skulle kunna få landet på fötter igen efter den långvariga recessionen. Spanien behöver Katalonien mer än vice versa.
Skuldkrisen har satt fingret på vad katalanerna upplever som orättvisor. Den rikaste spanska regionen är nämligen också den mest skuldsatta – måttet var rågat när man tvingades låna ytterligare nio miljarder euro från den spanska staten. Så fungerar det i nedgång med hög arbetslöshet, tappet blir störst där det gått bäst. Då är det lätt att glömma att den spanska tillhörigheten tidigare varit en nyckel till Kataloniens välstånd. Som självständig nation hade man till exempel inte alls fått samma tilldelning från EU:s stödfonder.
Ännu är det demokratiska metoder som gäller i självständighetskampen. Två tredjedelar av parlamentet, bland annat de styrande partierna CiU och ERC, står bakom kravet på en folkomröstning. Folket visade också sin vilja genom demonstrationerna i Barcelona på nationaldagen 11 september, med 1,5 miljoner deltagare, och bildandet av en mänsklig kedja från Frankrike i norr till Valencia i söder några dagar senare.
Problemet är att alla försök till förhandlingar varit resultatlösa. Regeringscheferna Artur Mas (CiU) och Rajoy har haft ett antal möten sedan augusti, utan någon som helst framgång för Mas. Och när PP:s lokala ledare i Katalonien, Alicia Sánchez-Camacho, nyligen presenterade en ”tredje väg” för regionen, mer självbestämmande utan självständighet bland annat genom ökad beskattningsrätt, möttes hon omedelbart av kalla handen. Inte av Artur Mas, som lovat en folkomröstning, utan av partikamraten Mariano Rajoy!
Glädjen över det begränsade självbestämmande och rätten till sitt eget språk man fick 1978, tre år efter diktatorn Francos död, varar inte för evigt. Med fortsatt oresonlighet från Madrid kan Katalonien komma att välja andra politiker, som är mindre inriktade på samförståndslösningar. I värsta fall kan också kommande nationaldagar firas med knuten näve i stället för hand i hand. De historiska exemplen på vad som kan hända när folkviljan underkastas centralmakten under alltför lång tid är många och avskräckande. Dock inte för den spanska regeringen, som väljer att sluta locket på tryckkokaren ytterligare.