Majoritet för fred
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Till sist åkte ändå de fyra till Genève, sedan Arafat muntligt tillstyrkt att de reste som privatpersoner. Samtidigt markerade den palestinske presidenten att varken han eller PLO officiellt stod bakom fredsplanen. De israeliska delegaterna hade
aldrig väntat sig något stöd från premiärminister Ariel Sharon och bekymrade sig inte heller om saken.
Genèveplanen bryter mot diplomatisk konvenans genom att den förhandlats fram utan medverkan av någon regering och är utformad så att den föregriper resultatet av riktiga förhandlingar mellan officiella representanter för Israel och Palestina. I korthet innebär planen att flyktingarna får kompensation och rätt att återvända till Palestina — inte till Israel — att Jerusalem delas och blir huvudstad i båda staterna, att bosättningarna avvecklas med undantag för dem som ligger närmast Jerusalem och att Palestina i stället kompenseras med land som hittills varit israeliskt. Alla som följer konflikten inser att en slutuppgörelse måste se ut ungefär på detta sätt.
Planen har alltså ingen officiell status, men eftersom förhandlarna från båda sidor är högt respekterade personer med egen erfarenhet av regeringsarbete påverkar den ändå hur debatten i fortsättningen kommer att föras.
En opinionsmätning har nyligen visat att 53 procent av 600 tillfrågade israeler och 56 procent av 600 tillfrågade palestinier skulle stödja en lösing som är snarlik den som presenterades i Genève. En namninsamling till förmån för en mindre preciserad fredsplan än den från Genève har fått 120 000 israeliska och 65 000 palestinska underskrifter.
Mycket tyder alltså på att vanligt folk på båda sidor är betydligt mindre oresonliga än vad ledarna är. Att Sharon helst skulle vilja slippa de kompromisser som nya fredsförhandlingar måste leda till är tydligt. Men händelserna inför Genèveplanens undertecknande i går visar att tydligt att Arafat är ett lika stort problem som Sharon.
Kanske trodde Arafat att han genom att i tysthet uppmuntra förhandlingarna i Genève skulle kunna exponera israelisk ovilja att göra upp utan att själv behöva binda sig för något. Kanske törs han inte förknippas med kompromisser som en del av den palestinska opinionen motsätter sig. Kanske inser han att hans egen maktställning kommer att ifrågasättas i samma ögonblick som staten Palestina upprättas och vinner internationellt erkännande.
Vilken förklaringen än är så skulle palestiniernas sak — liksom israelernas — gynnas av ledare som vågar ta ledningen.