Makten att utnämna
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Ett undantag är diskussionen som uppstod kring hanteringen av tsunamikatastrofen. När alla plötsligt manade någon, länge oklart vem, att ta sitt ansvar för missgreppen och avgå, gick det upp för många hur otydligt systemet är för ansvarsutkrävande inom det offentliga Sverige.
Per Molander, tidigare huvudsekreterare i den kommission som drog i gång ovanstående debatt genom en mycket kritisk slutrapport om regeringens och myndigheternas agerande, har nu gett sig i kast med en annan het konstitutionell fråga.
För SACO:s räkning har Per Molander granskat hur de höga cheferna inom svensk statsförvaltning utses, i en rapport som presenterades i går.
Frågan rör maktförhållandet mellan regering och myndigheter, en av de mest centrala för en stat med en så omfattande offentlig verksamhet som Sverige. Den höga graden av självständighet hos den svenska byråkratin, med få höga poster som formellt tillsätts efter politisk färg, gör Sverige ovanligt.
Ibland blir brösttonerna över systemet väl höga. Som alla system har det sina för- och nackdelar. Byråkratins självständiga ställning i förhållande till politikerna i Sverige har med stor sannolikhet bidragit till en effektiv och kompetent byråkrati med relativt lite inslag av korruption.
Men en svällande byråkrati som allt mer styrs av ramlagar har fått politiker att söka efter nya sätt att styra vad som uppfattas som en allt mer svårstyrd förvaltning. Frestelsen blir då stor att ta till utnämningsmakten för att komma runt bestämmelserna kring förvaltningens självständighet. Vilket bättre sätt att styra finns än att utnämna chefer med rätt övertygelse och relation till makten?
I en tv-dokumentär förra året avslöjades hur hundratals chefsposter inom statsförvaltningen som av en händelse fördelats till personer som Göran Persson velat belöna, däribland en rad centerpartister som deltagit i samarbetet med socialdemokraterna under 90-talet.
Utnämningsmakten kan naturligtvis användas även för andra ändamål. Till exempel för att skicka en alltför kontroversiell radikalfeministisk EMU-motståndare och vice statsminister till Brasilien.
Mest anmärkningsvärd är ändå självsynen hos mannen i toppen. "Det kan också vara så att centerpartiet är ett parti som är väldigt likt det socialdemokratiska partiet i den meningen att för engagerade och kunniga personer i den kretsen står det inte särskilt många alternativa karriärer öppna i näringslivet." säger Göran Persson i ett utskottsförhör, till försvar för de ifrågasatta utnämningarna.
Staten verkar enligt socialdemokratisk verklighetsuppfattning fylla funktionen främst som en sysselsättningskälla för partigängare. Och uvecklingen går mot en på papperet självständig och opolitisk förvaltning, men där chefsgarnityret tillsätts i en sluten och oreglerad process där partibok och personliga relationer spelar en avgörande roll.
Som motåtgärd föreslår Per Molander bland annat att en särskild nämnd inrättas vid rekrytering till chefsposter, och att det för dessa tjänster specificeras tydliga krav på kvalifikationer. Därigenom ökar möjligheten att tjänsterna tillsätts efter "förtjänst och skicklighet" som grundlagen kräver. Dagens slutna och oreglerade förfaringssätt vid utnämningar är enligt Molander så bristfällig att den strider mot FN:s konvention mot korruption.
Och Per Molander är inte ensam i sin svartsyn. En stor majoritet av medborgarna vill se en ändring. Den borgerliga alliansen har kritiserat hanteringen av utnämningar skarpt och bland annat föreslagit utfrågningar i riksdagen av chefskandidater.
Risken med ett sådant förfarande är att processen skulle bli än mer politiserad. Ibland ger de borgerliga kritikerna också intryck av att bekymra sig mer om de många socialdemokraterna inom statsbyråkratin än om den bristfälliga tillsättningsprocessen.
Men alla konstruktiva förslag till förändring är välkomna. Dagens situation är ohållbar.