Håkan Juholt är som ordförande i Socialdemokraterna den högste företrädaren för den svenska arbetarrörelsen, en politisk kraft som satte sin prägel på hela 1900-talet. I denna mycket utsatta position behöver man ett massivt stöd, från minsta arbetarekommun upp till partiledningen och en lojal tjänstemannastab. Det har inte Juholt (om man bortser från Tommy Waidelich, och det kan man lugnt göra). Håkan Juholt är ensam.
Ensamheten förstärker de egenskaper som Juholt visat många prov på under sin tid som partiledare: slarvigheten och omdömeslösheten. Allt han kläcker ur sig kommer också till allmänhetens kännedom. Och om Dagens Industris uppgifter (13/1) stämmer kan man lägga till ännu en egenskap: opålitlighet.
DI berättade redan i december om budgettrasslet i början av hösten när Juholt fick bakläxa av riksdagsgruppen och bland annat tvingades lägga till höjd a-kassa. Då svor han sig fri internt i partiet och skyllde på de politiska sekreterarna för att a-kassan fallit bort.
De som påstod motsatsen kallades kuppmakare av paret Juholt och Waidelich. Men nu uppger alltså DI:s källa att dokument som visar att Juholt ljugit cirkulerar i partiets verkställande utskott.
För de flesta väljare är detta bara ännu en ”juholtare”, det vill säga en riktig dumhet, som cementerar hans rekordlåga förtroendesiffror kring 15-procentsnivån. Men internt i partiet kan det vara mycket allvarligare. Det kan rent av vara början till slutet för partiledaren.
Till en början teg och svalde de tunga S-namnen (Urban Ahlin är nog fortfarande sur i magen efter sitt försvar av Libyenpolitiken). Men efter hand, och särskilt efter lägenhetsaffären i september, har allt fler socialdemokrater tagit sin hand från Juholt.
De flesta har valt ett passivt avståndstagande, till exempel genom att inte vilja uttala sitt förtroende. Tydligast var Sigtunapolitikern Anders Johansson efter Juholts bravader i Ekots lördagsintervju: ”det är så jävla illa”.
Håkan Juholt kan inte hållas ansvarig för att partiet är uppdelat i fraktioner eller för att man har en otidsenlig procedur för att välja partiledare. Inte heller är det enbart Juholts fel att S-politiken saknar riktning.
Men efter snart tio månader har han inte gjort något för att motverka dessa besvärande fakta. Han manövrerade sig fram till toppen tack vare valproceduren. I sina tal under våren tog han tydlig ställning för traditionalisterna i partiet, men har sedan backat från detta. Det enda riktigt tydliga ställningstagande man kan spåra under året är det för honom själv, för makten.
Nu väntar vad som på förhand ser ut som en bra vecka för Håkan Juholt, med försvarspolitik i Sälen (ett ämne han behärskar) och partiledardebatt på onsdag (hans bästa gren). Han måste göra oerhört bra ifrån sig, men inte ens det kanske hjälper.
Dessa båda goda egenskaper har hittills inte visat sig vara tillräckligt för att leda Socialdemokraterna.