Makten och EU
LEDARE EU-samarbetet leder till att regeringarna, särskilt statsministrarna, och tjänstemännen får ökad makt på riksdagens bekostnad. Så summerades resultatet av en utfrågning av nordiska politikeroch statsvetare i går i riksdagens konstitutionsutskott.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
och har svårt att komma in så tidigt i processen att de kan påverka.
Enligt det förslag till ny grundlag för EU, som medlemsländerna inte kunde enas om i Rom, skulle de nationella parlamenten få mer att säga till om. Bland annat skulle de kunna stoppa EU-beslut som egentligen hör hemma på nationell nivå och inte hos EU.
Men för att kunna påverka måste riksdagen också på allvar intressera sig för EU-
frågor, och där brister det ofta. Ett sätt vore att låta riksdagens utskott få hantera EU-frågor som ett inslag i vardagsarbetet. Diskussionen i EU-nämnden kommer ofta för sent, vilket oftast beror på att regeringen inte kopplar in nämnden förrän det mesta är klart.
Ett typiskt exempel är det beramade förslaget om en EU-president. Det började med att Göran Persson skrev en tidningsartikel om att det vore bra med en EU-president. Sedan brydde han sig inte särskilt mycket om förhandlingarna i EU-konventet eftersom det bara var tomt prat där, enligt hans åsikt. Den visade sig vara felaktig, eftersom konventet faktiskt fattade viktiga beslut.
Först när förhandlingarna var nästan slutförda tog Göran Persson i EU-nämnden upp konventets förslag om en EU-president. Då var alla partier utom socialdemokraterna så sura på statsministerns försummelser att de sade nej till förslaget. Detta försatte honom i en tråkig situation eftersom han då tvingades säga nej på toppmötet till ett förslag som han själv hade framfört i Sverige.
I ett annat läge skulle ett sådant nej ha kunnat stjälpa hela grundlagsförslaget. Nu föll förslaget ändå av helt andra skäl, men man kan väl gissa att Göran Persson inte överansträngde sig för att förhandla bort EU-presidenten.
Så går det till i EU. Man får välja sina stridsfrågor. Det ligger inte i landets intresse att säga nej till allt. Man måste skapa allianser och under en hård förhandling kunna kompromissa om en sak för att få en annan som är ännu viktigare. Allt detta ger förhandlaren, om det nu är statsministern, någon annan minister eller en tjänsteman, stor makt. Att förankra alla ståndpunkter i riksdagen i förväg är omöjligt.
Men en hel del går att förutse. Man kan diskutera möjliga alternativ. Man kan engagera riksdagen långt tidigare. Men gissningsvis är inte regeringen alltför angelägen.
Att Sveriges statsminister har fått mer makt än sina företrädare och att detta åtminstone delvis beror på EU-inträdet är helt klart.
Men om riksdagen verkligen vill kan den nog återta en del av makten, särskilt om socialdemokraterna i riksdagen inte ser som sin viktigaste uppgift att stödja regeringen utan att kontrollera den.