Kommissionen mot parlamentet. Vem vinner? Just nu pågår en konstitutionell kris i EU. Ett parlamentsutskott har underkänt en föreslagen kommissionär, Rocco Buttiglione, samtidigt som kommissionens ordförande José Manuel Barroso förklarat att han trots det har förtroende för italienaren.
Så småningom ska parlamentet rösta. Men om man vill rösta bort Buttiglione måste man fälla hela den nya kommissionen. Vore det inte bättre om parlamentet kunde rösta om bara en kommissionär och alltså rösta bort just Buttiglione? Men så ser inte EU:s författning ut, och det finns goda skäl till det.
Skulle parlamentet kunna rösta om varje kommissionär för sig skulle det inte dröja länge innan kommissionens sammansättning skulle avgöras av parlamentets politiska majoritet. Eftersom parlamentet har konservativ majoritet är risken stor för att man bara skulle rösta fram konservativa politiker som kommissionärer.
För att ett sådant system ska fungera krävs allmänna val. Det skulle förvandla EU till en parlamentarisk federation, ett Europas förenta stater med europeiska val, europeiska partier och ett parlament som väljer regering. Så ser Europa inte ut i dag.
Därför bör man reservera parlamentets makt att avsätta kommissionen till de verkligt stora kriserna. En sådan var ju när parlamentet avsatte kommissionen på grund av en korruptionsskandal 1999.
Den enklaste lösningen vore förstås att Rocco Buttiglione själv insåg att han måste avsäga sig den känsliga posten som kommissionär för justitiefrågor. Alternativet vore att Barroso utsåg honom till en mindre känslig post. Buttigliones uttalanden, bland annat om flyktingläger utanför EU:s gränser, gör honom definitivt inte lämplig att handha EU:s juridiska frågor.
Någon annan enkel lösning finns inte. Italiens premiärminister Silvio Berlusconi, som föreslog Buttiglione till kommissionen, uppges inte kunna tänka sig att dra tillbaka sitt förslag. Barroso kan väl knappast heller ändra sig av prestigeskäl. Frågan är alltså hur parlamentet hanterar frågan. Hemliga förhandlingar pågår som bäst.
Så länge EU är både mellanstatligt och överstatligt finns det ingen given utgång i maktkampen. Överstatligheten omfattar visserligen fler frågor enligt den nya författningen, men utvecklingen går i praktiken åt andra hållet, alltså mer makt för regeringarna.
Om José Manuel Barroso håller fast vid Rocco Buttiglione, vilket han formellt kan göra om inte parlamentet avsätter hela kommissionen, blir kommissionens auktoritet ändå naggad i kanten. Avsätter han Buttiglione blir han osams med den italienska regeringen. I den här affären finns bara förlorare.
Den mest skyldige till bråket är förstås Italiens premiärminister, som kunde ha utnämnt den respekterade nuvarande kommissionären Mario Monti, men uppenbarligen ville ha en lydigare politiker på plats i kommissionen.