BO PELLN&AUML;S: Maktkamp i krisens skugga

Det är intressant att se hur vår politiska elit hanterar den finansiella krisen. Mitt i tumultet skapar LO-förbunden en spricka inom socialdemokratin, när de tvingar Sahlin att backa sedan hon ställt vänsterpartiet utanför samtalen om en valallians. Mona Sahlin vet att val vinns på mittfältet i svensk politik. Olof Palme står som ett varnande exempel. Han som i 68-rörelsens svallvågor värnade sin vänsterflygel till dess radikala krafter löpte ända fram till löntagarfondernas avgrund. Det öppnade för den första Fälldinregeringen. Tyvärr också för Ny Demokrati.
Inom Kommunal och andra LO-förbund med offentliganställda är man mer böjd att ta hänsyn till hotet från vänster. Krisen kan kräva åtgärder, som blir impopulära. Bäst att surra vänsterpartiet vid regeringsmasten och därmed begränsa dess möjligheter att agitera på arbetsplatserna. Men det är inte bara taktik. Många i partiet står till vänster om de väljare Sahlin måste vinna tillbaka efter valförlusten.
Några politiker tycks ha svårt att engagera sig i krisen. Det socialdemokratiska partiets ekonomiske talesman, Thomas Östros, är redan framme vid valet 2010. Där är han en oppositionspolitiker som gnäller på allt i regeringens politik. Fram till i måndags kväll föreföll han oberörd av den finansiella kraschen och oron på börsen. Nu, när botten kan vara nådd, tycks han öppen för samtal.

Mona Sahlins avbön var onödig och förnedrande. När socialdemokratin borde ha framstått som ett ansvarstagande parti, berett att medverka till nationella krislösningar, biter man varandra i strupen inför publik och tvingar ordföranden till en neslig reträtt.
Mona Sahlin har inte förmått läsa av maktförhållandena i partiet och står som förlorare. Hon har visserligen sagt sig önska samtal med regeringen, men oklart är vad hon i nuläget skulle kunna medföra till ett sådant möte. Lars Ohlys förhandlingsposition har stärkts och Mona Sahlin har sig delvis själv att skylla. Hon tvingas nu förhandla med ett parti vars ekonomiska idéer hon helt har dömt ut. Vilken ideologisk eftergift från vänsterpartiet gör det möjligt för Sahlin att gå till val tillsammans med både vänsterpartiet och miljöpartiet? Och varför skulle vänsterpartiet kompromissa? Fler riksdagsmandat och mer makt inom LO kan vara lika värdefullt som ministerposter, när man dessutom slipper ansvaret för att hantera krisens långsiktiga effekter.
En orubblig Ohly kan vara visserligen vara vad Sahlin behöver för att snabbt ta sig ur det hörn där hon nu står. Men det blir till priset av angrepp från vänster, även inom det egna partiet. Mona Sahlin, en klassförrädare, som smeker den giriga kapitalismen medhårs. Om nu den kommunistiska vokabulären än en gång skall dammas av.

För övrigt anser jag att Gotland måste försvaras.