Poängen med demokrati är - med Karl Poppers klassiska formulering - inte att folket ska avgöra innehållet i varje detaljbeslut utan att dåliga härskare ska göra så lite skada som möjligt. Politisk makt ska fördelas och balanseras, politiska beslut ska fritt kunna granskas och debatteras och politiska ledare ska kunna bytas ut genom att vi alla i fria val får yttra oss om hur väl de förvaltat sitt förtroende.
Detta är en demokratisyn som förenar borgerliga och socialdemokratiska partier, i Sverige likaväl som i andra länder. Tage Erlander fångade den väl när han i en klassisk replikväxling med kommunistledaren Hilding Hagberg sade att om Bertil Ohlin (den dåvarande fp-ledaren) vann det förestående valet 1948 så skulle Erlander inte behöva frukta att få bedriva opposition från Långholmen. Han kunde fritt verka för ett regeringsskifte i valet därpå.
Denna demokratisyn är naturligtvis nära besläktad med den ödmjukhet både inför den egna förmågan och inför makten som sådan som förenar demokrater av alla politiska schatteringar. Varje regering kommer att göra misstag, varje politiskt parti kan fastna i föreställningen om sin egen förträfflighet, varje person som får makt över andra kan frestas att missbruka den.
Därför är den populistiska nidbilden av kampen om regeringsmakten i demokratierna som bara en kamp om de bästa platserna vid köttgrytorna både felaktig och farlig. Maktväxling - eller, rättare sagt, strävan efter maktväxling - är den mekanism som med jämna mellanrum tvingar både regering och opposition att skärpa sig och se över sin politik och sina argument för att behålla eller vinna förtroende hos väljarna.
Spelet är inte alltid rent, argumenten inte alltid så hållfasta - men alternativet är en ordning där de som styr inte behöver oroa sig för kritik och inte kan avsättas annat än genom utrensningar och palatskupper. Den som jämför en fritt vald regering av "fel" färg med en kuppregim i en diktatur har inte funderat länge över politikens grundfrågor.
förhoppningsvis ångrar Pär Nuder i dag en del formuleringar i sin DN-artikel den 28 augusti där de borgerliga partiernas samling inför 2006 attackerades. Självklart ska Nuder kritisera de borgerliga partierna och påtala de brister som han och socialdemokraterna ser i deras regeringsalternativ. Den kritiken är lika viktig för demokratin som oppositionens kritik av regeringen.
Men Pär Nuder ifrågasatte också strävan efter maktväxling som sådan. Formuleringen "Om svenska folket i val efter val säger nej till en borgerlig regering, ska då inte detta respekteras?" kan rent av ge intrycket att de borgerliga vill avsätta regeringen oavsett hur valet utfaller. En mer måttfull tolkning är väl att de borgerliga ska nöja sig med att delta i den "samarbetsdemokrati" som Nuder beskriver och som tydligen har som given förutsättning att socialdemokraterna alltid innehar regeringsmakten.
Så har svensk politik ofta fungerat i praktiken. Men frågan om majoritetsförhållandena i riksdagen och därmed om regeringsinnehavet ställs ändå på nytt inför varje val. Det är inget som de borgerliga har hittat på utan utgör kärnan i det demokratiska styrelseskicket. Vad är det för vits med politiska partier om de inte strävar efter att vinna val? Eller menar Pär Nuder att regeringsfrågan efter ett antal val ska avföras från dagordningen? I så fall efter hur många? Och hur skulle han se på saken om de borgerliga vunnit de senaste tre valen till riksdagen?
En poäng har han dock. Det räcker inte att bara vilja ta makten. Man ska ha ett program också. Det som oroar Pär Nuder är förstås att de borgerliga 2006 kommer att ha det som hans eget parti saknar - ett program för en majoritetsregering.
Politisk chefredaktör