Det blev inte nådigt för Alliansmajoriteten i Uppsala när de bett ett konsultföretag studera läget i kommunens skolor. Dels visade rapporten att det saknas kvalitetsmål för skolan, vilket förstås påverkar resultaten, då det blir svårt att göra utvärderingar om man inte har mål. Dels får de kritik av oppositionen för att situationsstudien kostade pengar, då ”samma sorts uppgifter finns på SKL:s (Sveriges Kommuner och Landsting) hemsida”.
Men en studie om den specifika situationen i Uppsala har uppenbarligen varit nödvändig, och därför är det bra att Alliansen låtit göra den. Det visar snarare en vilja att ringa in problemen, eftersom en alltför stor andel elever alltjämt lämnar gymnasiet med ofullständiga betyg. Om oppositionen nu kände till exakt detta problem via SKL, varför har vi inte hört den larma tidigare?
Kommunalrådet Cecilia Forss (M) slår fast att det finns mycket kvar att göra i skolan. Frågan är om utbildningsminister Jan Björklund (FP) skulle hålla med – för vad har han nu mer att göra än att vänta på att få skörda frukterna av sina reformer? En frukt är dock redan mogen. Hans skolpolitik har fått ett sådant genomslag hos Socialdemokraterna att partiets skoltalesman Mikael Damberg låter som en Björklund light – även om han försöker få oss att tro att det var Socialdemokraterna som drog i gång det flesta reformerna före 2006. När Damberg jagar de bästa lösningarna för att förbättra kunskapsnivån i den svenska skolan, kan man konstatera att Jan Björklund nog lyckats bättre än han kunnat ana. Detta är förstås utmärkt för Sverige och underlättar breda lösningar – vilket är det som bland annat ska ha gjort den finska skolan så framgångsrik. Frågan är dock hur trovärdig en socialdemokrat är i den politiska skoltävlingen.
Vi vet ju hur det var före 2006. Det individuella programmet, avsett för elever utan godkänt betyg i grundskolans (tre!) kärnämnen hade vuxit till det tredje största gymnasieprogrammet – den verkliga sorteringsskolan var ett faktum. Detta ville Folkpartiet och Alliansen råda bot på. Men det säger sig självt att det tar åratal att baka lärare och pytsa ut nya generationer med bättre betyg. Men frågan är hur lång tid det ska få ta?
Med Socialdemokraterna i de av Jan Björklund uppkörda hjulspåren måste Alliansen faktiskt se upp, ju närmare valet 2014 vi kommer. Alltjämt går det kanske att hävda att förändringar tar tid, och att det som sjösattes 2007 knappast kan ros i land 2011. Men om dryga tre år blir det svårare. Mikael Damberg hävdar redan nu att det finns forskare som säger att det tar två-sex år att vända en skolutveckling. Efter åtta år blir det i så fall knivigare att förklara varför Pisa-undersökningarna verkligen får den svenska skolan att se ut som ett lutande torn – om den fortsätter att rasa i tabellerna.
Då kan det vara bra att snarast börja med kvalitetsmål i kommunen. Detta måste politiker, tjänstemän och skolledare klara, inte minst i av i en av Sveriges främsta kunskapskommuner.