Annica Holmqvist blev en av huvudpersonerna under valrörelsens sista vecka. Hon har drabbats av en fruktansvärd sjukdom, akromegali. Hennes dotter bloggade om mammans sjukdom, avslaget på sjukersättning från Försäkringskassan och om kravet på att stå till arbetsmarknadens förfogande.
Aftonbladet slog upp fallet stort. Den rödgröna oppositionen menade att Annicas situation beror på Alliansens nya sjukförsäkring. Fredrik Reinfeldt sade att han trodde på en lösning, men i måndags blev det avslag på nytt. En skandal, enligt Mona Sahlin.
Att ansvariga politiker sätter ramarna men inte lägger sig i myndighetsutövning är en grundbult i vårt system. De ska helt enkelt inte känna till detaljer eller ompröva beslut. Så varför nu? Jo, det var naturligtvis omöjligt för Reinfeldt att framstå som kallhamrad och hänvisa till reglerna två dagar före valet. Och Sahlin var tvungen att ta sista chansen att vinna politiska poäng på sjukförsäkringen.
Som utomstående får man bara begränsad information om fall som Annica Holmqvists. Intrycket här är onekligen att det antingen handlar om ett helt galet system, alternativt att Försäkringskassan har gjort en jätteblunder. Men vi vet inte. Det går inte att ifrågasätta vare sig beslutet eller familjens historia då informationen är knapphändig på flera avgörande punkter.
Det framgår att Försäkringskassan anser att hon kanske kan jobba på sikt. Hon har inte en ”varaktigt nedsatt arbetsförmåga”, vilket är vad som krävs för det som tidigare kallades förtidspension.
Det framgår också att hennes sjukdagar tog slut 31 juli. För de flesta sjukskrivna väntar då en arbetslivsintroduktion på tre månader, med a-kasseersättning. Men den som är svårt sjuk och behöver vård, eller vars hälsa kan försämras av introduktionen, kan få fortsatt sjukpenning.
Sannolikt har Annica Holmqvist fått nej till fortsatt sjukpenning och själv sagt nej till introduktionen och a-kassan. Samtidigt har hon fått nej till socialbidrag av sin kommun och kan söka ny sjukpenning först i november. Under tiden saknar hon försörjning och mår förstås mycket dåligt. Men då handlar fallet inte så mycket om den nya sjukförsäkringen. Konflikter mellan ”den egna läkaren”, som anser att man saknar arbetsförmåga, och Försäkringskassan, som anser att man kan jobba i någon utsträckning, daterar sig längre tillbaka i tiden.
År 2003 beslutade den dåvarande S-regeringen att sjuktalen skulle halveras i Sverige, som då var ett av Europas mest sjukskrivna länder. ”Arbetsförmåga” var nyckelordet och konflikterna mellan försäkringsläkare och sjukskrivande läkare, och mellan Försäkringskassan och den enskilde, tog sin början. Sedan dess har många ”kommit i kläm” av myndighetens beslut.
Delvis har Alliansregeringen sig själv att skylla för att man fått ta merparten av kritiken. Instruktionerna för ”fortsatt sjukpenning” var till en början mycket otydliga och i fjol höstas, när utförsäkringen närmade sig för den första gruppen, skickades brev om introduktionen ut till svårt cancersjuka. Det uppmärksammades, och med rätta.
Reglerna förtydligades, men skadan var skedd. Oppositionen, som i stort sett var överens om behovet av snabba insatser, rehabilitering och krav, riktade in sig på den tidsgränsen. ”Utförsäkring” och ”stupstock” blev effektiva slagord, trots att de flesta experter anser att förändringarna blir verkningslösa om försäkringen är obegränsad.
Efter valet har även politiker i Alliansen sällat sig till kritikerna. Inga ska behöva ”hamna mellan stolarna”, heter det, och att sjukreglerna måste ses över. Och är det så att svårt sjuka systematiskt kastas ut ur sjukförsäkringen ska det förstås åtgärdas. Hittills finns det dock inte mycket som tyder på det. Trots den omfattande medierapporteringen.
Förhoppningsvis kan sjukförsäkringen finslipas och förankras under de närmaste fyra åren. Socialförsäkringsutredningen med Ulf Kristersson (M) som ordförande och Irene Wennemo (tidigare LO) som sekreterare kommer definitivt att bidra till detta med sitt slutbetänkande i maj 2013.
De ”ömmande fallen” kan inte avskaffas helt så länge inte sjukskrivningar godkänns automatiskt, men efter hand kommer även goda exempel att lyftas fram. Huvudmålet måste vara att komma bort från tillståndet av permanent utanförskap, och att samtidigt få en human och tydlig försäkring där sjuka inte ska arbeta och heller inte känna att de borde arbeta.