Sverige var neutralt under första och andra världskriget. Vi var - om orden ska användas korrekt - inte neutrala under efterkrigstiden. Vår säkerhetspolitik sammanfattades i stället med orden ”alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig”.
Neutral kan man bara vara om det verkligen pågår en konflikt - och naturligtvis bara om det egna landet inte angrips. Hade Sverige angripits av Warszawapakten så hade vi självfallet räknat med bistånd från Nato.
Efter det kalla kriget slut har denna doktrin modifierats i flera steg. Neutralitetsmålet övergavs 2002. Anna Lindh konstaterade som utrikesminister att det var osannolikt att Sverige skulle förhålla sig passivt vid ett angrepp på andra EU-länder eller grannländer till oss.
Från och med regeringens utrikesdeklaration 2007 beskrivs Sverige, helt korrekt, som ”militärt alliansfritt”, men nyckelorden för vår säkerhetspolitik sägs i samma formulering vara ”samverkan och gemenskap”. Vi har också sedan 1994 helt öppet samarbetat med Nato.
Riksdagen har med stor majoritet ställt sig bakom den ”solidaritetsförklaring”som finns i EU:s Lissabonfördrag och som säger att medlemsländerna ”med alla till buds stående medel” ska stödja varandra i händelse av angrepp. Att detta hittills inte lett till några påtagliga slutsatser vad gäller Sveriges eget försvar är en annan historia.
Alla dessa beslut är väl kända. Och därför är det, som Henrik Brors skrev i DN i fredags och som många svenska politiker konstaterat, så utomordentligt pinsamt att USA:s nuvarande Sverigeambassadör inte tycks ha en aning om vad som hänt under de senaste dryga tio åren. Och lika pinsamt är det, som UNT, skrev i fredags, att Wikileaks som läckt ut ambassadörens yrvakna uttalanden tycks tro att man avslöjat något tidigare okänt.
Bara på ett håll har dessa amerikanska diplomatrapporter gjort intryck – på Dagens Nyheters ledarsida. Eller rättare sagt: man känner till och beskriver solidaritetsförklaringen men uttrycker sig ändå som om ambassadören har rätt när han påstår att denna skulle vara oförenlig med den svenska säkerhetspolitiska hållningen. Men hur kan den vara det när riksdagen har godkänt solidaritetsförklaringen?
Ingen har någonsin försökt dölja att Sveriges säkerhetspolitiska doktrin förändrats. Därför skulle det också vara konsekvent om vi gick med i Nato..