Ställd inför egna tidigare uttalanden till försvar för regimerna i Östtyskland och på Kuba försäkrade Ohly i tisdags att han numera är lika god demokrat som någon annan ledande svensk politiker. Då borde han väl i logikens namn ha ansett sig vara motståndare till demokratin på 80-talet, när han sade att medborgerliga fri- och rättigheter ibland kunde behöva inskränkas för att värna socialismen? Nej, den slutsatsen är alldeles för enkel. Lars Ohly kallade sig demokrat då också.
För en kommunist är detta inte det minsta motsägelsefullt. Och därför behöver Ohly knappast frukta något internt uppror.
De avgörande faktorerna i den samhällsanalys som förenar kommunister av alla slag är produktionsförhållanden och klasser. Alla samhällen är enligt detta synsätt diktaturer eftersom de politiska och ekonomiska besluten alltid anses följa bestämda klassintressen. Ett samhälle med marknadsekonomi och privat ägande är därför alltid en "kapitalistisk" eller "borgerlig" diktatur, även om regeringen utses genom fria val och fri debatt.
Under "socialismen" råder följaktligen "proletariatets diktatur", eftersom det nu enligt teorin är arbetarklassens intressen som avgör innehållet i de politiska och ekonomiska besluten. Denna diktatur anses, till skillnad från alla tidigare samhällsordningar, också vara demokratisk eftersom proletariatet (med allierade) utgör den överväldigande majoriteten av landets invånare.
Frågan om demokratin är alltså en klassfråga och en kommunist håller alltså, enligt sin egen uppfattning, alltid på demokratin i och med att han eller hon alltid håller på en samhällsordning där proletariatets intressen dikterar alla ekonomiska och politiska beslut. Garanten för detta är det kommunistiska partiets "ledande roll". Även enpartisystem, censur och arbetsläger kan vara demokratiska instrument - om de syftar till att befästa proletariatets diktatur och förhindra att kapitalismen återuppstår.
Att detta synsätt är väsensskilt från den demokratiuppfattning som de flesta människor spontant omfattar behöver inte närmare utredas. Men det går igen decennium efter decennium i ledande vänsterpartisters uttalanden.
"Skall arbetarklassen av hänsyn till minoriteten - kapitalisterna - låta ett samhällssystem bestå, som inte motsvarar folkets vilja och behov?" skrev Harald Rubinstein, partiets ledande ideolog under efterkrigstiden, 1948. Folkets vilja och den politiska majoriteten betraktades här som på förhand given och beroende av de klassförhållanden som teorin beskrev. Valen skulle "ge uttryck för folkets uppfattning om personer, vilka väl kan vara av skilda uppfattningar i samhälleliga frågor, men vilka alla hyllar socialismens grundåskådning". På samma sätt beskrivs det politiska systemet på Kuba i den hyllningstext som ännu i tisdags låg kvar på vänsterpartiets hemsida.
I Jörn Svenssons bok Du ska ta ledningen och makten (1974) förklaras att det i det socialistiska Sverige kommer att "vara olagligt att väcka frågan om inskränkning eller raserande av det beslutssystem socialismen byggt upp och om ersättande av detta med ett beslutssystem i kapitalistiska former ... Något verkställande av sådana beslut ska inte lagligen kunna ske. Det ska tvärtom ankomma på den socialistiska statsmakten att med tillgängliga maktmedel bekämpa sådana försök."
Och under sin tid som ledande i Kommunistisk ungdom skrev alltså Lars Ohly, som Uppdrag granskning dokumenterade i tisdags, att "inskränkningar i demokratiska fri- och rättigheter kan användas i arbetarklassens intresse".
Ett gammalt kommunistparti som vill bryta med sitt förflutna måste göra upp med sådana föreställningar. Många f d kommunister har gjort det på egen hand. Men vänsterpartiet vill inte.
Politisk chefredaktör