I torsdagens DN backade Svenskt näringslivordföranden från sina uttalanden om att kompetensbrist skulle vara orsaken till kvinnors låga representation på toppositionerna.
Enligt Andra AP-fonden uppgår andelen kvinnor i svenska börsbolagsstyrelser till 22,3 procent. Statistik från SCB visade 2011 att endast 25,4 procent av cheferna inom privat sektor var kvinnor. Samtidigt är andelen högutbildade högre bland kvinnor än bland män, och skillnaden växer.
Något stämmer alltså inte.
Samma dag som Spendrup pudlade gick ironiskt nog Maria Ludvigsson, på SvD:s ledarsida, ut och försvarade näringslivsbossens initiala hållning. Hon skrev bland annat: ”Den på senare tid ivrigt vädrade besattheten av så kallad kvinnlig kompetens är lika könsrollskonserverande som någonsin konservativa rekryteringar. Om det fanns något sådant som kvinnlig kompetens vore varje kvinna ersättbar med vilken annan kvinna som helst. Men kvinnors kompetens är som mäns – individuell.”
Ludvigsson tycks helt ha missat vad debatten handlar om.
Nej, det finns alltså inte någon specifik ”kvinnlig kompetens”. Lika lite finns det någon specifik ”kvinnlig inkompetens”, vilket medför att den kraftiga underrepresentationen blir oerhört svår att rättfärdiga.
Att personliga nätverk i affärsvärlden allt för ofta är mer eller mindre könsexklusiva både belyser och reproducerar problemet.
Anna Schauman, på rekryteringsfirman Novare, menar att det är viktigt att strukturerat jobba med att bredda nätverk, för att skifta fokus från kön till verklig kompetens. Under de senaste fem åren har 50 procent av de hundratals personer som Novare har rekryterat till ledande befattningar varit kvinnor. Vidare skriver AllBright att de har tillgång till 25 000 kvinnor som är lämpliga för styrelseuppdrag.
Kvinnorna finns alltså därute, men allt för många män har fortfarande bara ögon för andra män.