Håkan Juholt möttes av ett enormt jubel när han valdes av extrakongressen strax före 17.00 på fredagen. I lokalen fanns lika delar lättnad och förhoppningar. Lättnad över att den plågsamma valprocessen nu var över. Och förhoppningar om att Juholt ska bli den långsiktiga lösning man velat ha, att den halveringstid för S-ledare som pågått sedan Tage Erlander nu ska brytas.
Den första kongressdagen var politiskt intressant trots att ingen av huvudpersonerna pratade politik. Den avgående Mona Sahlin inledde med att säga att hon sagt allt hon ville säga vid talet till förtroenderådet i december. Det var då hon underkände den politik partiet gick till val på och menade att S åter måste bli ett parti för dem som jobbar.
Nu hade hon bara ett budskap till kongressen: Håll ihop! Inom socialdemokratin finns inte längre höger och vänster, storstad och landsbygd, bara ett parti där alla delar samma värderingar. ”Det räcker nu. Jag vill inte höra någon partikamrat säga om någon annan att den inte är en riktig socialdemokrat”, förmanade Sahlin.
När Juholt så tog över stafettpinnen fyra timmar var det åter enande som gällde: ”Vi viker oss aldrig”. Men däremellan, under själva kongressen, var det höger och vänster som vanligt. Mest vänster.
När de 350 ombuden, eller i varje fall en god del av dem, får sina tre minuter i solen, känns det som att backa bandet några decennier. Visserligen nämdes kriskommissionens arbete ett antal gånger, i de mer självkritiska inslagen, men de politiska kraven som riktades till Juholt var till övervägande del av typen återställare.
Ordet ”företag” nämndes några gånger från talarstolen, men med prefixet ”bemannings-” och inte i så positiva ordalag. Betydligt vanligare var utsagor om trygghet, rätt till heltid och och allt som har med välfärden att göra. Det man vill se, offentligt driven vård, skola och omsorg. Och det man inte vill se, privatisering och vinster.
Så brukar det förstås vara på kongresser. Att ombuden står till vänster om partiledningen är klarlagt genom SVT:s Valpejl. Och kongressen är tillfället då åsikterna kan luftas. Det är också tillfället när man kan samla styrkorna och elda på mot de politiska motståndarna, som naturligtvis är Alliansregeringen.
Tonläget mot den sittande regeringen är mycket högt och sanktionerat av partiledningen efter snart fem år i opposition. Regeringen anses ligga bakom allt från ökad barnfattigdom till segregation, bostadsbrist och skolresultat på väg utför. Väljarna köpte inte den bilden i valet 2010 och kommer sannolikt inte att göra det 2014 heller.
Förväntningarna på Håkan Juholt är uppenbarligen att han ska vara mer av ”en traditionell socialdemokrat”. Han ger också ett sådant intryck, men har också gjort sig känd för att söka samarbete i försvarsfrågorna. Vid lördagens linjetal får vi ett första svar på i vilken grad han tänker gå kongressombuden till mötes, och i vilken grad han söker nya väljare.