Frågan om det svenska försvarets internationalisering är brännbar. Vi har trupper i Afghanistan vars mandat och aktiviteter debatterats flitigt på senare tid. Vi arbetar också med vårt bidrag till den nordiska stridsgrupp som kommer att stå i beredskap å EU:s vägnar parallellt med en spansk motsvarande grupp under första halvåret 2008. Det blir de första två stridsgrupperna som aktiveras inom ramen för EU:s säkerhets- och försvarspolitik.
Det är kanske ingen slump att Sverige ingår i en av dessa första grupper. Paradoxalt nog, kan tyckas, har EU-skeptiska Sverige engagerat sig helhjärtat i utvecklingen av den gemensamma försvarspolitiken. Sverige är en högt värderad partner på krishanteringens område. Krishantering är ett brett begrepp som innefattar allt från humanitära hjälpinsatser till aktiv strid. Mest brännbar är förstås frågan om svenska soldaters deltagande i riktiga krigshandlingar.
Det kan vara intressant att veta att Sverige är den helt dominerande medlemmen i den nordiska stridsgruppen. Av cirka 2500 soldater bidrar Sverige med ca 2100 enligt försvarets hemsida. Det vore bara en liten överdrift att kalla gruppen för den svenska stridsgruppen, vilket tydligare skulle markera Sveriges roll av, faktiskt, militärt betydelsefull makt i Europa.
Sveriges militära styrka kan generera inflytande och stora politiska vinster även utanför försvarsområdet, vilket är en av förklaringarna till att svenska politiker varit så påtagligt entusiastiska inför den gemensamma försvarspolitiken.
Flera andra faktorer förklarar också den svenska ivern inför ett internationaliserat försvar. Orsakerna kan vara principiella eller pragmatiska eller både och; Sverige har till syvende och sist inte råd att hålla sig med ett eget försvar utan är tvunget att samarbeta även för sitt eget territorialförsvars skull. Dessutom kan gynnandet av stabila demokratier världen över gynna internationell fred och säkerhet som i sin tur kan gynna den svenska säkerheten. Som tillfällen att testa både mannar och materiel torde internationella insatser vara oöverträffade.
Det verkar också finnas ett uppdämt behov av att kriga efter tvåhundra år av övande, och gärna för någonting gott om möjligt. Onekligen finns det mycket att uträtta i världen inklusive med militära medel, men det är ett spel med höga insatser. Förvånansvärt många har i rekryteringstider visat sig beredda att ytterst offra sina liv för vad de uppfattar vara en god sak. En sådan kraft hos unga människor kanske kunde utnyttjas bättre även på hemmaplan.
Brigadgeneral Karl Engelbrektsson, chef för den nordiska stridsgruppen, sade i Dagens Nyheter tidigare i år att ?vi ska försvara mänskliga rättigheter med vapen i hand?.
Framställt på detta sätt kan man ju inte annat än stödja det internationaliserade svenska försvaret och önska det starkt lycka till. Och jag är inte ironisk, men försiktigt fascinerad.
De rättsliga förutsättningarna för att Sverige skall få föra krig känner vi till. Om vi börjar överst så är ett mandat från FN:s säkerhetsråd oundgängligt rättsligt sett. Krigföring utan ett sådant mandat är olaglig om det inte rör sig om självförsvar, vilket det sannolikt inte kommer att göra för det svenska försvaret på internationella uppdrag.
I EU fattas beslut om militära insatser enhälligt, d v s Sverige kan aldrig tvingas att mot sin vilja delta i en militär operation beslutad av EU. Av utvecklingen hittills att döma kommer Sverige dock inte att vara så ovilligt.
I Sverige fattas beslutet av riksdagen om att sätta in svensk väpnad styrka i strid eller sända den till annat land, som det står i regeringsformen. Här kan vi förmodligen vänta oss spännande förändringar i takt med att det blir allt mer opraktiskt att behöva vänta på riksdagens ja innan trupper kan sändas ut i brådskande internationella ärenden.
Spännande, för att inte säga riktigt fascinerande, är också den markering som två försvarsministrar nu gjort, att Sverige kan tänka sig att delta i internationella militära operationer även utan FN-mandat i ömmande fall.
Under alla omständigheter är den nya regeringens rakare rör att föredra framför den gåtfulla alliansfrihetsretoriken. Tydlighet underlättar nödvändigt ifrågasättande.
Inger Österdahl,
professor i folkrätt, Uppsala universitet,
12 april 2007
professor i folkrätt, Uppsala universitet,
12 april 2007