Det är inte konstigt att juridiken släpar efter med tanke på den nya tekniken och hur människor använder sig av den. Det är till och med önskvärt att det är så eftersom nya lagar lätt kan få oförutsedda effekter. Mycket bygger ändå på praxis och på hur den befintliga lagen används, som i det aktuella fallet med den så kallade Facebookvåldtäkten i Uppsala.
Delvis var det inget komplicerat mål för tingsrätten. Två män hade utnyttjat en redlöst berusad kvinna och döms därför för våldtäkt. Männen måste ha förstått att kvinnan var i en särskilt utsatt situation då hon enligt Rättsmedicinalverket med stor sannolikhet hade 2,8 promille alkohol i blodet vid tillfället. Då går det inte att påstå att ”hon var med på det”.
Vad den tredje mannen gjorde är juridiskt oklart, förutom att han valde att inte ingripa på något sätt. Men tingsrätten anser att han gjort sig skyldig till grovt förtal genom att direktsända övergreppet på Facebook. Detta eftersom filmen i sin helhet gett en nedvärderande och avhumaniserad bild av offret, enligt rätten. Sannolikt kommer domen att prövas i högre instans och den säger inte mycket, som juristen Mårten Schulz skriver i SvD (26/4), om hur andra övergreppsfilmer kan komma att bedömas.
Sedan decennier har unga vant sig med att se övergrepp på nätet. Det finns amerikanska och ryska sajter som är helt och hållet specialiserade på att skildra riggade slagsmål på gatan, och steget är inte långt till att man söker upp helt omedvetna offer. Antalet klick kan antas stå i direkt proportion till hur mycket blodvite som uppstår och hur mycket kläder som avlägsnas från offret.
En våldtäkt är ett värre övergrepp än en misshandel då offret är helt utlämnat, berövat all sin personliga integritet. Många är de som hävdat att man fått sitt liv förstört på grund av en våldtäkt där ingen annan än offret och gärningsmannen varit närvarande. Många har också farit illa då någon lagt ut bilder eller filmer där man befunnit sig i intima situationer. Uppsalakvinnan har drabbats dubbelt, och varje klick på våldtäktsfilmen innebär för henne ett nytt övergrepp.
”Dela inte filmen”, vädjade polisen efter att de tre männen anhållits i januari. Det var lite som att be folk titta åt ett annat håll vid en olycka, och man vände sig till en Facebookgrupp med 60 000 användare, många av dem förmodligen unga och hårdhudade efter åratal av konsumtion av filmklipp.
Ändå är det upp till var och en av oss att inse att varje klick innebär en ny kränkning av offret på filmen. Det skulle underlättas om det stod klart att den som publicerat filmen begått en brottslig handling. Där återstår en del arbete för lagstiftaren, men Uppsala tingsrätt ger med sin dom en bra start. Att sprida en sådan film är just avhumaniserande och nedvärderande av offret.