Mångfalden får rymd i Konsert- och kongresshuset
Detta är en ledarkrönika. UNT:s ledarsida är liberal.
Scenen var den magnifika stora salen i Konserthuset och en andlös publik kunde bevittna ännu ett formativt skede i Uppsalas historia: ett möte på scenen mellan två musikkulturer.
Egentligen är ju skillnaderna inga alls i musikalitet och attityd men åtminstone publiken brukar delvis skilja sig åt. Här möttes två supermusikanter och kanske gav det en ny klangbotten för Uppsalas musikliv med genre-överskridande möten mellan alla sorters musik.
Det nya musikhuset ger alla musikgenrer värdiga scener att spela från och en professionell akustik. Och det viktigaste: den ena sortens musik är inte "finare" än den andra. Ordet finkultur borde från och med nu förpassas till historiens arkiv.
Vän av ordning kan ju här stillsamt påpeka att det finns en krass ekonomisk verklighet bakom detta mångfaldens möte. Och så är det ju. Det finns inte tillräckligt stor publik för att enbart "klassisk" musik ska spelas i Konsert- och kongresshuset. Alla sorters publik behövs.
När yran från den första veckan med ett invigt och "inspelat" konserthus något lagt sig kan det vara på sin plats att diskutera Konserthusets omgivning. Utsikten från toppen är förstås hänförande.
Men den är också avslöjande. Står man och tittar västerut ligger i förgrunden för hela den gamla stadskärnan Siviakvarteret med sina, med förlov sagt, slitna fasader och trista utseende. Mycket verkar inte ha hänt under de decennier byggnaderna stått där. Det är dags för en ansiktslyftning!
Detsamma gäller åt motsatt håll över Vaksala torg. Huslängan utmed Väderkvarnsgatan har fått vila i frid, verkar det som, sedan den byggdes för vid pass 40 år sedan. De äldre byggnaderna i konserthusets närhet får som bäst sina fasader omgjorda. Det borde vara en tankeställare för alla fastighetsägare runt huset.
Fler fastighetsägare i stadskärnan borde för övrigt börja se om sina hus för, som sagt, utsikten från Vaksala torg är avslöjande!
Detta aktualiserar återigen avsaknaden av en estetisk kodex för innerstaden. Många andra städer i Sverige, också de som är mindre än Uppsala, håller sig med någon form av skönhetsråd. Det borde också Uppsala ha.
Det behöver ju inte nödvändigtvis ses som någon sorts smakdomare eller förmyndarorgan utan kan ske mera som en rådgivare som det går att föra en dialog med.
Risken är stor annars att Uppsalas stadskärna blir prisgiven åt rent kommersiella krafter som inte tycker sig ha råd med att tänka på byggnadernas estetiska utformning. En motståndets motvikt behövs. Den kan utgå från Konserthusets bästa utsiktsplats.