Att djur- och växtarter försvinner och nya kommer till är en naturlig process. Men när försvinnandet sker i en takt som kanske är flera hundra gånger snabbare än normalt så står vi inför ett allvarligt globalt problem. När arter tidigare har försvunnit snabbt och i stor skala så har det handlat om naturkatastrofer. Situationen i dag beror på människan.
Men det finns ingen automatik som säger att människans närvaro måste leda till utarmning av den biologiska mångfalden. Trender går att vända, politiska beslut kan leda till effektiva skyddsåtgärder, olika ekonomiska aktörer kan lära sig att betrakta naturens mångfald som en resurs som ska vårdas. I veckan äger en stor FN-konferens rum i Nagoya i Japan, som en avslutning av FN:s år för biologisk mångfald.
Välformulerade resolutioner från internationella toppmöten ändrar i sig inte så mycket. Men de kan skapa det ramverk som behövs för att få fram konkreta åtgärder i olika länder. En huvudpunkt inför mötet i Nagoya är förslaget att hitta ett system för att fördela ekonomiska vinster från genetiska resurser mer rättvist, något som troligen skulle ha stor betydelse för att stimulera insatser på plats i länder där situationen är särskilt oroande.
Det handlar alltså till stor del om att gå från principiella deklarationer till fungerande styrmedel. Ännu en tanke är då att förmå världens länder att som ett komplement till de vanliga nationalräkenskaperna också redovisa värdet av det biologiska kapital som mångfalden av arter innebär.
Det lär knappast gå att nå enighet om hur man exakt ska räkna, men tanken är ändå riktig: rika och varierade ekosystem berikar vår tillvaro på flera sätt och kan också ha mycket påtaglig ekonomisk betydelse. Utarmas ekosystemen blir tillvaron torftigare och vi riskerar faktiskt också att bli fattigare.
Men värdet med internationella toppmöten ligger lika mycket i de nya kontakter som uppstår och i de möjligheter att jämföra effekten av olika projekt och angreppssätt som öppnas. Det konkreta arbetet måste till stor del göras lokalt – också när det gäller insatser av global betydelse, som att hejda skövlingen av tropiska regnskogar.
Faktum är att just skogsskövlingen har minskat på många håll, inte minst i Brasilien. Det finns också goda exempel på att tillräckligt stora skyddade områden och medvetna åtgärder för att stärka hotade populationer har lett till goda resultat.
Ofta handlar det om djur som väcker vår fascination eller vår sympati, tigrar, fjällrävar – eller visenterna som räddades redan tidigt under 1900-talet. De är viktiga som symboler. Men den biologiska mångfalden innefattar mycket mer än så.