Sociologiska institutionen vid Uppsala universitet publicerar varje år en så kallad mångfaldsbarometer. Syftet är att identifiera rörelser i opinionen när det gäller inställningen till människor med utomeuropeisk bakgrund.
Någon större rörelse noteras dock inte i årets upplaga av barometern. Opinionen ligger stabilt på den positiva sidan. Däremot konstaterar forskarna att gruppen som är extremt negativt inställd minskar. Det är en glädjande nyhet. Inte minst mot bakgrund av att Sverigedemokraterna tar sig allt större friheter i riksdagen.
I mångfaldsbarometern finns emellertid en grupp som tydligt märker ut sig. Lågutbildade män tenderar att vara särskilt negativt inställda till mångfald. Det är siffror som stämmer överens med vad vi vet från andra områden.
Inte minst ligger det i linje med vetskapen om vilka som utgör kärntrupperna för SD. Jimmie Åkesson sticker inte heller under stolen med att det är de unga arga männen som är hans trognaste sympatisörer. Det är också där man hoppas hämta fler röster inför nästa val. Här kan man konstatera att de främlingsfientliga åsikterna finns i ett större paket av utanförskap.
Gemensamma drag för många orter där SD gått starkt framåt är att de handlar om gamla industribygder på dekis. Fabriken har slagit igen. Det går inte längre att gå direkt från grundskolan in i industrin. De välbetalda skiftjobben har – i bästa fall – ersatts av arbeten i tjänstesektorn där lönen och arbetsvillkoren är sämre.
Medan tjejerna är mer flexibla och inte lika bundna av traditionen är killarna i större utsträckning fast i en kultur som säger att det är fel att skaffa sig en utbildning. När vi talar om segregation ligger fokus nästan alltid på Tensta eller Rinkeby. Man skulle lika gärna kunna prata om Söderhamn eller Hofors.
Det är också den största utmaningen som våra politiker har att hantera just nu. Hur får vi hjulen att snurra också där fabriksvisslorna tystnat? Hur integrerar vi svenskar som fastnat i utanförskap? Medan det råder bostadsbrist i storstäderna finns det områden i Sverige som mer och mer liknar ödebygder.
Det är inte så konstigt att man ogillar förändringar om det hittills alltid handlat om försämringar.
Den bästa integrationspolitiken är arbetslinjen. Arbete och framtidstro kan fylla de ödemarker där extremistiska strömningar har sin främsta grogrund.
Lyckligtvis går trenden åt rätt håll. Tiden är toleransens främsta allierade. I takt med att vi vänjer oss vid att svenskar ser ut på många olika sätt framstår det som alltmer absurt att olika problem skulle vara ”invandrarnas” fel.
Då slutar främlingar att vara främlingar och blir i stället grannar och arbetskamrater.