Måns: När rosorna vissnar
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
—Vi är också trötta, mumlade man i bänkraderna.
—Trötta är just vad vi är, trumpeterades från den allra bakersta raden.
Det var gruppträff i riksdagshuset. Göran suckade tungt där han satt i högsätet. Vad tjänade det egentligen till. Här hade han visat prov på statistisk akrobatkonst i den högre skolan i flera år — men inte fick han något tack för det. Trots att han kunde
visa siffror på motsatsen klagade folk på att arbetslösheten var skyhög. Bah! Som om det faktum att folk inte går till jobbet är detsamma som arbetslöshet.
Nej, det vore bättre att sträcka ut sig i hängmattan hemma på godset än att fortsätta harva i den här rosenrabatten. Han fick väl svälja förtreten och be någon i den här sorgeliga församlingen lyfta regeringsoket från hans axlar.
—Finns det någon här som är beredd att regera lite efter nästa höst, frågade han och blickade ut över andrakammarsalen.
Regera? Det tisslades och tasslades lite i bänkraderna. Vad menade han?
—Har du några idéer, viskade någon till sin bänkgranne.
—Inte direkt, svarade hon.
— Direkt inte, inflikade mannen bakom.
Nej, det kändes hopplöst. Vad skulle de ta sig till?
—De andra kommer ändå ta över nästa år, dristade sig en modig man att säga. Jag tänker inte ställa upp till omval. Lika bra att själv rycka upp rötterna innan någon annan gör det åt en.
Jo, det hade han nog rätt i, tänkte Göran avundsjukt. Men medan du kan kasta in handduken redan nu måste jag genomlida ett valnederlag innan jag får gå. Sen blir det hängmattan. Lita på det!