Än är hon inte färdig med ett detaljerat förslag. Men utgångspunkten är klar: 40-talisterna kan inte skicka räkningen till yngre generationer. De måste betala mer själva. Och omvårdnaden av de gamla i livets slutskede kräver motiverad personal som trivs med sitt jobb.
Det är svårt att inte hålla med. Hon anser att äldrevården och sjukvården lider av stora strukturella problem som kräver att alla, inte bara politiker, ägnar sig åt eftertanke och tänker nytt.
De politiska åtgärderna måste utgå från en uppdelning av pensionärerna i tre kategorier, tror Marit Paulsen. De pigga och arbetsföra, de lite krassliga och de riktigt sjuka. De pigga och arbetsföra borde stimuleras att jobba flexibelt, att hoppa in för att klara arbetstoppar på det gamla jobbet, ta hand om ärenden som blivit liggande eller jobba på nya arbetsplatser, en vecka då och då eller tre veckor eller en sommar, så som det faller sig.
För att åstadkomma detta krävs dels att arbetsgivaravgifterna avskaffas för den kategorin, dels nytänkande från arbetsgivarnas sida. De tillfälliga jobben passar äldre bättre än ungdomar. De unga är beroende av regelbundna inkomster och därför inte lika flexibla.
För pensionärerna är tillfälliga jobb däremot en möjlighet att hålla kontakt med arbetslivet och därför något positivt. De extra pengarna kan komma väl till pass.
I vårt land är identiteten alltför ofta knuten direkt till yrket. Därför blir pensioneringen för många ett trauma, man blir helt plötsligt ingen. En långsam nedtrappning av arbetsinsatsen är därför en fördel för pensionären, både fysiskt och psykiskt. Många pensionärer är helt utmattade och utslitna till själ och kropp och önskar inget hellre än att vara lediga. Men numera - och det är något relativt nytt - är de flesta inte alls utslitna vid 65. Tvärtom har många ytterligare 10-20 pigga år kvar.
För de något mindre pigga gäller det att få lite hjälp hemma. I en framtid kommer kommunen inte att ha råd att stå för den hjälpen, t ex städning, sällskap på promenad eller fönstertvätt. Det måste pensionären själv betala för.
En viktig förutsättning är att det inte är orimligt dyrt. Ett skatteavdrag för den typen av tjänster enligt den framgångsrika finska modellen vore en bra lösning.
Kanske måste också en äldrevårdsförsäkring till för att klara behoven. Den generation som nu går i pension har för det mesta ganska gott om pengar. För dem som har mycket låga pensioner, främst kvinnor som varit hemmafruar under längre perioder, måste samhället solidariskt ställa upp.
Vi har 10-15 år på oss innan problemen blir akuta. De måste användas väl. Vad som krävs är förändrade attityder, och sådant tar lång tid. Vi måste lära oss att utnyttja de äldres kunskaper och erfarenheter, vi måste inse att det är naturligt att fortsätta att jobba på sådana sätt som är möjliga, också ganska högt upp i åldern. Och vi måste se till att de som sköter oss vid livets slutskede är väl utbildade, väl motiverade och ordentligt avlönade.
Se där en revolution! Om någon ska kunna klara det så är det Marit Paulsen. Skulle hon inte kunna ställa upp i riksdagen, åtminstone lite då och då?